leifsjoqvist

När jag var runt 20år var jag alltid van att
röra mig med människor som var äldre.
Det var naturligt att vara yngst.

När jag satt på en möte häromdagen och skärskådade
min kollegor tyckte jag att det såg väldigt gamla och
slitna ut.

Vid närmare eftertanke och kontroll visade det sig att jag
var äldst på det mötet.

Likadant är det när jag spelar fotboll.
I mitt huvud är jag lika smidig och duktig som jag var för 20
år sedan. Ingenting har hänt. Möjligtvis har jag blivit något
bättre av rutinen.
Sedan får jag se mig själv på inspelning från träning.
Chock!

En gammal  lufsande björn när jag uppfattade det som
en sprinterrusch.
En mjuk nedtagning såg ju ut som instruktionsfilm
för pensionärer med kronisk ryggskada.
Sålunda blev jag skriven på näsan att jag blivit gammal
och stel.

Jag har alltid haft ett behov av att bli bekräftad som inte
alltför överviktig.
Det har fungerat bra fram till nu.

När jag nu säger:
"Det sämsta med att sluta röka är att jag går upp i vikt och blir fet",
så hummar alla instämmande.
Ingen säger emot.
Jag vill slå in deras tänder.

Allstå jag får inse att jag börjar bli gammal och fet.
No big deal.
Trösten är ju att nu behöver man ju inte ens inbilla
sig att det skall bli något fett på sylen,
numer handlar det bara om egofett någon
gång i månaden.