leifsjoqvist

Sent, sent i natt såg jag "Den nakna lunchen" av
David Cronenberg.
Vem om inte han skulle kunna ge Burroughs psykotiska
värld en form?

För 20 år sedan försökte jag läsa boken,
men jag läste aldrig färdigt.
Det var under min socialrealistiska era
där allt som luktade fantasi var borgerligt
tänkande.

Men filmen?
Cronebergs bilder fängslar som alltid.
Hans splatter och docktekniker börjar
kännas igen.
Det är samma klet som i "Existenz".

Visst en vacker dag kanske även jag kan tolka
in vad dessa bilder kan visa, men för tillfället
gav de bara tomhet.......

De senare Cronenberg är däremot något att
se. Han blir bara bättre och bättre och går från
det morbida i de tidiga "Scanners" och "Rabid",
över till de mer suspekta som "Den nakna lunchen"
och "Crash", till de tre senaste.

"Existenz"  visar upp en värld som kanske redan är här.
Vad är sant? Vad är egentligen verklighet?
Vad kan vi veta? Vad bör vi veta?

"Spider" blir en tidigt obegripligt beteende alltmer
begripligt ju mer vi sätter oss in i vad symbolerna
faktiskt står för.
Allt är inte vad det i första ögonblicket ser ut att vara.

"A history of  violence" vrider och vänder på hela den
amerikanska filmens symbol- och klichevärld.
Vi får inga svar.
Men vi får en jävla massa frågor.
En av de bästa filmer jag sett, hitills.......