leifsjoqvist

Såg "Tillsammans" igen och för varje gång jag
ser den så fäller jag en tår.

Jag saknar det vänsteristiska  70-talet.
Jag tror inte jag saknar min ungdom utan jag
saknar den hoppfulla tid som var, på gott och ont.

Jag saknar inte velournallen.
Jag saknar inte det  knapplösa knullet.
Jag saknar inte drogerna.

Det jag saknar är del lust att undersöka,
att läsa, att experimentera, att söka.....

Jag sakanar den politiska människan som ansåg
att allt kunde diskuteras och skulle diskuteras.
Det var en renässanas för Rousseau:
människan skulle tvingas att vara till hälften
privat och till hälften offentlig.

Jag saknar mina paradisdrömmar om det goda
socialistiska samhället , men inser att det var naturligt
och nödvändigt att göra upp med romantiken.

Mao var ingen humanistisk människoälskare.
Inte heller Enver Hodja var någon hjälte.

Jag gråter igenkännande när jag ser den gode
kommunisten i filmen som hellre vill diskutera
det borgerliga samhället än att knulla.
Han fanns.

Då som nu är de drivande i den yttersta vänster barn
från överklass och medelklass. Det handlar mer om
generationsprotester än om nödvändig förändring.

LIksom gårdagens maoister kommer dagens AFAs att
ta plats på maktens taburetter när tiden är inne.

En Klas som en gång hyllade trotskismen blir landets
ledande ekonom.
En Göran blir kristen sionist.
En Jan skriver  spänningsromaner.
En Robert blir mångmiljonär på reklam-TV.
En Gudrun fotsätter att pissa i salongerna..........