leifsjoqvist

Jag arbetar inom omsorgerna.
Min vardag består i att hjälpa andra
människor som inte klarar av sin vardag.

I detta krävs en proffesionalitet.
Begreppet har blivit förvanskat och
därför borde man definiera det tydligare.

Man kan ju se hur begreppet fungerar när
det är tydligt.
Läkare,poliser eller snickare är ju tre grupper
som alla vet vad de gör och (förhoppningsvis)
vet de yrkesgrupperna vad de skall göra.

I mitt yrke finns det få som vet vad de skall
göra.
Det finns ingen kodex som beskriver yrkes-
kunskapen.

Därför blir många utelämnade till ett godtycke.
Man får själv fylla i vad som krävs och vad som
skall göras.
Det säger ju sig själv att det då ofta går åt helvete.

Pratade en gång med en mycket verbal men också
mycket handikappad man med CP-skada.
Han menade att han ville ha en personlig assistent
inte en vän.
Assitenten skulle vara beredd att hjälpa till att klä honom,
torka röven och slutligen hjälpa honom till sängs för
att ha sex med sin fru.
Med den närhet detta krävde förklarade mannen att han
ville ha assistenter med hög proffesionalitet utan alltför
mycket närhet.
(denna man hade mycket stor distans till sig själv och
sitt handikapp. Han menade att om assistenten bara
hjälpte honom på  frun så klarade handikappets ryckningar
och kramper resten).

Vad det innebär ar att man måste kunna lägga band
på sin egna bekymmer när man skall hjälpa andra.
I det ligger det proffesionella.
Om jag har problem med min son som är på ett hem,
vill jag inte möta en sur eller deprimerad vårdare som
fokuserar mer på sig själv än sitt arbete.


För att komma dit måste man naturligtvis höja kraven på
utbildning och status.
Man måste öka kunskapen på chefsnivåerna.
Man måste definiera yrket och skapa en kodex.
Man måste  verka för en annan samhällsstruktur.
Idag anser vi det viktigare att bilmekanikern kan sitt
jobb än den som skall ta hand om våra barn, våra
sjuka vänner och släktingar eller våra gamla.

Vad är det för jävla samhälle!