leifsjoqvist

Ingen form av vanligt misslyckande
varken sjukdom eller ruin eller motgång i yrket,
ger så grymt och djupt eko i det undermedvetna
som en skilsmässa.

Den vidrör vidrör direkt all ångests ursprung
och väcker den till liv.
Med ett enda hugg
tränger den så djupt som livet överhuvudtaget når.

Botho Strauss

Detta är inledningen på "Trolösa".
Jag har värjt mig länge för att se den.
Mitt förhållande till Bergman och den
borgerliga ångesten är minst sagt
laddad.

Det finns naturligtvis en  generell ångest.
Vi drabbas alla av kärleken, ångesten,hatet,
svårmodet, rädslan.........
Det är formerna för dessa känslor som är
klassbundna.

Om "David" är Bergmans alter ego så begriper
jag inte hur den mannen överlevt sig själv.
Hur många kvinnor, män och barn har han
offrat på självbekräftelsens altare.

Jag blir alltid förbannad när jag ser Bergman.
Det självupptagna fjanten som använt konsten
som en konstant psykoanalys, inte roligt och
humanistiskt som Woody Allen , utan mörkt
och självbekräftande.

Trolösa är naturligtvis är mycket bra film.
Strauss ord som läses i början av filmen
av Erland Josephsson ligger som en mörk
dimma och varnar för vad som komma skall.

Kul film att sitta ensam och fundera kring 0135
en skön sommarnatt.