leifsjoqvist

Kommer hem alldeles frusen.
Det lag jag tränar har spelat cup och det innebär
tidiga mornar och regniga dagar och till slut en
trött och frusen själ.

Jag kommer hem och kryper ner under fyra täcke och vill
somna till en film. Värmen dock för stark, somnar utan film.

Vaknar snart.
Väljer mellan "Brunnen", "Dogville" och "Code 46".
Jag väljer den sist nämnda.

Det är en märklig film.
Det finns historiska kopplingar som "Kort möte" David Lean,
"Blade Runner"  eller  "Till världens ände"  av Wim Wenders.
Men filmen skildrar inte det förgångna utan är en
dystopi.
Mer Huxley än Orwell.
Vi och dom har konstituerats.
Människan kontrollerar sin avkomma och, minnet!

Tänker på MIlan Kundera och han böcker om vad glömskan
gjorde med människorna i förtryckets Östeuropa.

Ramen är bra. Tim Robbins är en bra skådis.
Det är långsamt. Eftertänksamt. Men hur många
kommer att ens se den och hur många av de som
ser den kommer att se om den.
För filmen behöver att ses igen...för att förstås fullt ut.

"Code 46" är lång borta och nära från den första filmen
jag såg av Winterbottom, nämnligen den helt fantastiska
"Go now". Filmen som handlar om en kompisgäng som
har ett korplag ihop men där allt rämnar när en av männen
får MS.
Winterbottom regisserade också några avsnitt av den bästa
serien någonsin: "Cracker" med  Robbie Coltrane som den
bästa kriminalpsykolog som någonsin funnits i den fiktiva
världen.

"Welcome to Sarajevo" och "With or without  you" är två av hans
senare mästerverk.
Men Winterbottom gör det inte lätt för sig. "In this world" utspelar
sig i gränsområdet mellan Pakistan och Afghansitan med i
huvudsak pakistanska skådisar.

Den senaste som kom på svenska biografer i våras heter
"Tristram Shandy" och kallades av DN för ett kamikazeprojekt.
Lysande recensioner blev det i alla fall.