leifsjoqvist

I Hollywood och i den amerikanska kulturens
diskurs lyser en sak mer än annat: hämnden.

I tusentals filmer och böcker har vi fått följa den
försmådda ensamme mannen som blivit angripen
och vars enda mål är att slakta allt och alla som
gjort honom illa skall förgöras.

Sällan eller aldrig problematiseras denna hämnd.
Tvärtom finns en legal våldspornografi som sank-
tioneras genom det gammaltestamentliga tänkandet
"öga för öga, tand för tand".

Vissa filmer som serien Death wish  där Bronson slaktar
folk till höger och vänster i fyra filmer är ju lågvatten, till-
sammans med Seagals skitfilmer bland det sämsta som
gjorts.

Andra som Gladiator bygger på samma tema men i betydligt
snyggare förpackning.

Sean Penn är som vanligt ett lysande undantag.
Dels som skådis i Dead man walking, men kanske framför
allt som regissör i The crossing guard och The Pledge.

Dock bleknar allt i jämförelse med den engelska "Dead man´s shoes".
Här problematiseras utan att slå över.
Paddy Considine gör en storslagen insats som den hemkommande
brodern som inte klarar att hantera att hans mentalt efterblivna
broder blivit trakasserad av ett gäng män.
Se den!

Det finns förvecklingar i filmen som verkligen gör att man måste
tänka igenom vad som är rätt och fel.
Filmen ger verktyg till en diskussion om förnuft och känsla.
Den hämnd vi skriker efter  blir inte till det klimax som
vi förväntat oss. Livet är inte så enkelt-inte heller döden.
Paddy Considine gör en enorm rollgestaltning.
Hans växling från snäll och småskäggig myskille till
något helt annat är svettig och säälsynt skrämmande.
Grymt bra film!