leifsjoqvist

Inom juridiken förespråkas ibland en omvänd
bevisföring, alltså inte att man skall låta stats-
makten bevisa min skuld utan jag själv som
måste visa tt jag är oskyldig.
En i sanning märklig logik.

Feminismen använder detta synsätt.
Det är en extrem i anti-positivism.
Vanja Hermele har ett inägg i OBS! 7/12
där hon går till storms mot framför allt
Operan.

Operan hävdar att man inte har några problem
med sexuella trakasserier.
Hermele menar då att just för att ingen anmäler
Operan för sexuella trakasserier så är Operan
särskilt misstänkt då ingen vågar att anmäla.

Alltså: strukturen bestämmer.
Det finns inga ställen som kan vara utan.
Inget ställe som en feminist ogillar kan vara
utan sexuella trakasserier.

Det finns en linje i detta tänkande.
I mitten på 80-talet blommade incestdebatten
upp under en natt och dansade några månader.
I sin värsta fas påstod några feministiska forskare
att upp till 20% av alla barn utsattes för incest!

Det blev inte så hysteriskt som i USA där paniken
kom att drabba dagis. 40% av alla dagis i Kalifornien
anmäldes under 80-talet. Grunden var ett tänk som
hänger ihop med feminismens mörkertal.
Kvinnor vågar inte anmäla-barn vågar inte anmäla-
att världen är en tummelplats för män som slår och
våldför sig sexuellt.

Problemet  med detta blir att man drar massor av  oskyldiga
i eländet och det utan att man vinner annat än att man sprider
rädsla som eskalerar till panik.
Kvinnor, liksom barn, görs till rädda objekt som måste räddas
av de goda krafterna.
I princip samma tänkande som fundamentala religiösa idioter
eller varför inte en svartvit amerikansk höger med Bush i spetsen.