leifsjoqvist

Senaste veckorna har det varit oro på
min arbetsplats.
Orsaken är EU:s nya arbetstidslag.
Tiden har ju varit ett av de stora argumenten
för att jobba. I princip alla på min arbetsplats
har en annan verksamhet vid sidan om.

Jag har fotboll och skola. En annan har en firma,
en tredje bygger skorstenar.
Man ser också en tydligt mönster att de som har
verksamheter vid sidan är bättre yrkesmän.

Inom omsorgerna är det också ovanligt med en arbetsplats
som har en manlig dominans vad det gäller numerär.

Detta sätts nu på spel.
Vi får inte jobba våra långa flerdygnspass utan det finns
ett absolut tak på 25 timmar och då inkluderar det jour.

Alltså skall hela schemat läggas om. De tider vi levt med
ett decennium skall ändras. Det är då man ser att solidari-
teten är ett vingslag. Alla borrar sig in i schemaförslagen
och ser till egennyttan.
En kvinna som är nöjd ( hon har inget liv förutan arbetet) tycker
att man skall vara glad över förändringar och visar chefen att
hon tycker att allt är jättebra och att hon är där för de boendes
skull.
En annan begär att privat få prata med chefen för att därigenom
kunna göra ändringar utan att andra lyssnar.
Innan dessa schemaändringar kommer tillstånd har vi haft
samtal där vi har fått lämna önskemål om hur vi vill att våra
framtida scheman skall se ut.
När jag får mitt schema är det tvärtemot mina förslag.
Inte en dag är rätt.
Två andra får det likadant.
En tredje blir så arg han i princip vill lägga av.

Det är då man ser en av kvinnorna prata med chefen om
att man skall vara nöjd och inte gnälla så mycket.

Turbulens på arbetsplatsen kan ju vara bra.
Jag vet inte hur det är med detta.