leifsjoqvist

Frihet innebär ju nästan alltid att få göra vad
man vill. Ju mer man får göra utan hinder ju
mer frihet.

Det finns dock individer vars liv störs och blir
sämre av denna obegränsade frihet.

Jag har arbetat med en man som har psykiska
funktionshinder. Han är mycket social och en man
som älskar livet. I det lilla hittar han obegränsat med glädje.

Det finns dock saker som gör det svårt för honom.
Han behöver ramar för att klara livet.
Någon eller något måste sätta gränser för det
klarar han inte själv.

Han vill simma i en bassäng inte ett hav.

För ett tag sedan var han med mig och fikade hos
goda vänner. dessa vänner ville honom väl och sa
att han skulle låta kaffebrödet väl smaka. Det gjorde
han. Men då han inte visste var det bortre gränsen
fanns rensade han kakfatet och började sedan att se
sig omkring efter mer saker att äta eller att ta.
Han blev mycket stressad över detta.
Han var ute på öppna havet utan skydd.

Jag förklarade då att han inte skulle äta mer.
Han skulle inte heller få något annat.

Då blev han lugn.

För många med psykiska funktionshinder så ser
inte världen ut som för de s a s friska.
Vi har inte samma markörer.
För att en människa med p f skall leva någor-
lunda drägligt krävs det att friheten begränsas
så att den blir tydlig och kan tolkas.

De behöver en liten värld.
Vår frihet är deras ofrihet.
Vår frihet gör deras värld obegriplig
och ångestfull.

Vem skall ha rätten att begärnsa denna grupps
friheter?
Skall man göra det?
Är det viktigare att alla har samma friheter även
om man vet att några går under ?