leifsjoqvist

Tittade på en gammal kamrat på TV igår.
Per Lapins en gång maoist och en etablerad
och mycket duktig journalist.
Jämnårig.

En timma med Per  Lapins  igår på Tv2  var väl investerad
tid.

Lapins har depressioner.
De yttrar sig i total passivitet.
Man städar aldrig, tvättar sig knappt, bara ligger och
väntar på att kvällen skall komma så att man får sova
( kuslig likhet med att vara tonåring).

Betalar inga räkningar.
Känner sig äcklig och oönskad.
Varje kontakt är man i underläge.

Lapins är en man som dock inte bara låter
sig besegras. Han tar kamp. Medicinerna han
äter räcker inte långt.
Han går igenom vad som hjälpt mot depressioner
och kommer fram til att el-chocker är det överlägset
bästa.
Vanlig terapeutiska former visar sig vara verkningslösa,
kognitiv  terapi har viss effekt på lätta eller medelssvåra
depressioner.

Jag får mig en tankeställare.
Har haft liknande symptom.
Dags att dra i bromsen.
Pratar med N och också han säger sig
känna igen bilden.
Pratar senare med O som säger att hans fru
käkar piller och att alla hennes bekanta gör
likadant. Två av O:s arbetskamrater är lång-
tidssjukskrivna och ytterligare två har fått för-
tidspension.

Fler och fler faller ifrån.
Kan det då vara biologi?
Skulle inte depressionsmarkören då vara mer konstant?
Ökad stress, mer alienation, för få vilopunkter gör att vi
bränner oss, gör slut på oss.
Det handlar inte om fysik.
Förr kunde människor slitas ut fysiskt för profitens skull.
Idag bränns folk ut till ingen nytta allas.
Lite profit på en utbränd.

Meningen med livet kan ju knappast vara att ligga
och vänta på att få sova.
Meningen kan ju inte vara att äta massa piller för att
stå ut med vardagen.

Något är fel i den rika världen idag.