leifsjoqvist

Jag har en god vän som är intellektuellt funktionshindrad.
Ett pucko, skulle visa säga.
Han  har säkert ett hundratal synonymer som han fått
höra genom åren.

Min vän har ett stort hjärta.
Han älskar livet.
Små saker kan sysselsätta honom i timmar.

Förr prenumererade han på tidiningen Arbetet.
Han upptäckte alltid något litet stavfel, fel i pagineringen
eller någon bild som var på sned.
Varje morgon ringde han och meddelade detta.
Chefredaktör Bylin blev han bundis med.
När Bylin skrev en nekrolog över tidningen
nämndes min vän som en i den trogna läsekretsen.
Han var mycket stolt över att vara nämnd i tidningen.
Ledsen över att tidingen lades ner.
Han har aldrig tagit prenumeration på GP.

Min vän går gärna fram till folk och pratar med dem.
Har de icke-vit hudfärg utspinner sig nästan alltid
följande dialog:
-Hej, välkommen till Sverige......
-Hej( ibland tveksamt men oftast glatt)
-Du kommer icke härifrån.....
-Nej,jag är från Gambia....
-Ligger det långthärifrån....
-Ja

Möter han en "vit" eller om han är med i bastun
brukar följande hända:
-Hejar du på Blåvitt?
-GAIS, BLÅVITT och sällan ÖIS blir svaret.
-Hooooah, du är icke riktigt klok.........
Så är tugget igång med min
vän i centrum.

Min vän har en hög livskvalite.
Högre än de flesta normalfunktionella.
Han är nästan alltid glad.

Men det finns gånger man ser att han lider.
Det är framför allt när folk undviker honom
eller inte vill svara.
Det är uppnästa jävlar som tror att människor
med ett synligt handikapp borde vara inlåsta på
institution.

Det har varit nära käftsmäll många gånger för dessa
hedersmedborgare.
Självgoda kräk som säkert går i kyrkan och anser sig
vara hedervärda och moraliska.
Jag väljer tusen gånger hellre öppet kriminella än medelmmar
ur den "goda" mobben.
Det är ur denna mobb det riktigt farliga
samhället växer.
De som vill ha normalitet.
De som vill ha skydd för att leva i sin normalitet.

Min vän får några moraliska smällar per dag.
Men hans glädje är än så länge större så han
låter sig icke slås ner.