leifsjoqvist

Bertold Brecht lär ha sagt att om du inte är
kommunist när du är under trettio har du inget
hjärta, är du kommunist efter trettio har du ingen
hjärna.
Vet inte om detta är sant då Brecht var övertygad in
i sin död. Han, som många, såg tecken men tyglade
sin upproriskhet för den stora saken.

På 70-talet var jag glödande revolutionär.
Befrielsen stod och klappade på dörren.
Men detta byttes snart ut då en paranoid
uppfattning spred sig om att vi stod inför
3:e världskriget.

Jag var med i dåvarande SKP och deras ungdomsförbund
Röd Ungdom. Denna rörelse som fostrat människor som
Göran Rosenberg, Jan Guillou, Henning Mankell , Robert
Aschberg, Jörgen Widsell(Stenbecks högra hand)och många
många fler.

Men som sagt rörelsen dog med att säkerhetspolitiken satte in.
Vi ansåg att Sovjet snart skulle invadera Sverige och att
den svenska säkerhetspolisen då skulle hjälpa
ockupanten och gripa upproriska svenskar.
Vi använde Danmark under naziockupationen
som exempel.

Alla läste Scherfigs uppgörelse med danska samarbetsmän
i allmänhet och den danska staten i allmänhet.

Konsekvensen av vårat ställningstagande blev att vi började
att använda täcknamn.
Jag kallade mig Nordahl.
Nu blev det mesta skumt och bara sotdöden återstod.

De innersta kärnan visste ju vilka alla var.
Alla var intresserade av vem som var vem.
Frågade man för mycket var ju det misstänkt.

Rörelsen dog gemom självmål.
Pinsamt.

Vad finns kvar?
Finns det behov en revolution?

Då jag anser mig ha hjärna tror jag inte
på våldsamma lösningar som annat än som
rent försvar.
Vi har instrument att förändra.
Det krävs engagemang och kunskap.

Det maoismen i Sverige missade var miljön
och kvinnofrågan.
Den viktigaste frågan kvarstår dock:
makten över kapitalet!

Sverige är fortfarande en ekonomisk diktatur.
Våra tillgångar ägs av ett fåtal som därigenom
får en orimlig maktbas.
De som lipar över politisk maktkoncentration
och blundar för den ekonomiska är ju inget
annat än strebrar som vill uppåt i näringskedjan.

Begreppen frihet och demokrati måste återvinnas
till den betydelse de har i en folklig tradition.
Folkrörelserna är det mest demokratiska som
hitintills skådats i världen.
Svergie i sin uppbyggnadsfas under socialdemokratin
är det hitintills mest rättvisa samhälle som funnits.

Kvinnofrågan är  en klassfråga.
Men en klasslös kvinnofrigörelse är ointressant.
Idag skapar man rädda kvinnor genom att fokusera
på mäns våld och man skapar utrymme för överklassens
kvinnor att komma upp på taburetterna där de får vara
med och racka ner på underklassen.

Invandrarfrågan är en klassfråga.

När vi börjar att diskutera somalier som grupp,
eller irakier,perser,latinamerikaner så är vi inne
i en återvändsgränd.
De är individer som ingår i klasser inte etniska grupper.

Sålunda har inte saker förändrats från mitt 70-tal.
Det krävs fortfarande ett uppror, eller flera!