leifsjoqvist

Igår såg jag ytterligare ett avsnitt av
kommisarie Lynley.
Jag är sjukligt besatt av engelska
medleålders män och deras existentiella
problem.

Det är inte bara Lynley.
Det är Dexters Morse.
Det är Robinsons Banks.
Det är Hills Pascoe.

Frost  och Wexford är gamla gubbar
men fyllda av problem inför tillvaron.

Connellys Bosch är amerikan men inte heller han
förstår riktigt meningen med tillvaron.

ValMcDermids Tony Hill har det ju helt enkelt
i tillvaron han heller.

Ofta säger dessa figurer att tillvaron är svår
eller utan mening.
Det gäller att hitta strategier för att uthärda.

Det är en ganska mörk bild av vår stund på jorden.

I det perspektivet vore det kanske bättre att tro
på en Gud även om man inte tror att han finns.

Det skulle ju skänka någon form av mening och
framför allt skulle det lindra ångesten över det
stora okända.

Jag inbillar mig i vilket fall som helst att det gäller
att inse att vår stund på jorden är utmätt.
Vi har inte hur mycket tid som helst.

Så det viktigaste tycks vara att fatta någon form
av beslut och sedan leva efter det.

Ovissheten är det som gör oss mest ont.

Sålunda har Havers i Kommisarie Lynley "lärt" sig
att elva med ensamheten och uthärdar.
Jobbet blir hennes mening med livet.