leifsjoqvist

Fick ett samtal sent på onsdagskvällen.
En ung kille som jag arbetat med innan
hade det så svårt hemma nu att han var
tvungen att omhändertagas.

Den tillfälliga lösningen var att placera
honom ute i västgötaskogarna, borta från
folk i allmänhet och nära i synnerhet.

Det är synd om grabben, men han är symptomatisk.
Det finns massor av rädda killar/män som
inte klarar av den sociala delen av livet.
De är som Lenny i "Möss och människor", de
skadar det som kommer för nära, de trycker för
hårt när de skall visa sin omtanke och förvandlar
allt till ett smärtfyllt möte istället.

Denna grabb har nu fruktats så mycket att det
börjar att bli en del av hans identitet.
Han stjäl knivar och hotar med dessa.
Han kan slänga hammare och andra tillhyggen
för att skrämma, men mest är det för att han inte
blir förstådd som det arga tar sig sådana uttryck.

För att närma sig dessa grabbar måste man lita
till sig själv och vara helt ärlig mot sina känslor.
Inte dölja dem genom att lägga an en sträng
attityd och hela tiden komma med förmaningar.
Man måste hitta in bakom skölden.
För att hitta in måste man öppna sig själv:
"Kolla här! Jag är öppen ! Inget farligt"

Andra dagen stack han.
Han ville hem.
Han kände sig missförstådd.
Den utlösande faktorn var löjlig.

Tidigare på dagen  hade jag lagt en fis.
En riktig brakskit!
Vi garvade åt det.
Sedan pratade han med sin far och fick då
tydligen någon förmaning om att det var fel att
fisa.
Vi skulle plocka lite ved då min kollega råkade
fisa och då var det färdigt.

Grabben tog sin påse och drog iväg.
Min kollega ville att vi skulle köra efter med bil
men jag valde att följa med gående  istället.

Ibland kan det vara lättare att simma medströms.

Grabben skulle hem och ville inte prata.
Vi gick och vi gick.
Vi gick 1 mil.
Vi gick 1 mil till.
Sa inget.

Så upplyste jag honom att om han skulle till Göteborg
så gick han åt fel håll. Vi var på väg till Stockholm.
Då skulle han ta bussen.
Jag påminde honom då att vi inte hade sett några
skyltar om busshållplatser under hela promenaden.

Vi gick ytterligare 20 minuter.
Då stannade han.
Han hade en plan.

Vi skulle panta flaskor nästkommande dag.
Jag tyckte det var ett bra förslag.

Han fick välja mellan att gå i tre timmar eller
om jag skulle ringa och be att vi blev hämtade.
Han valde det senare.

Han var glad när han kom tillbaka.
De följande dagarna var han på gott humör
och inte ett ord om hemmagång eller hot
eller liknande utfall.

3,5 dygn i skogen fick mina alltmer långtgående
planer på att skaffa hus utanför stan att försvinna.