leifsjoqvist

Ikväll visas "Scarecrow" av Budd Schutzberg.
Egentligen den enda film av värde som han gjorde.
Han var medlem i den  sjuttitalsmaffia som ett tag
styrde amerikansk filmproduktion på ett sätt som
man skulle önska hade fortsatt.

Här fanns Lukas, Coppola, Hooper,Bogdanovich,
Rafaelson,Altman och som en Gud seglade John
Houston med som en mentor.

"Scarecrow" handlar om två fängelsekunder  som
friges och skall praktisera den amerikanska drömmen.
Med sparade pengar och en dröm om ett samhälle
som skall le åt dem och hjälpa till att förverkliga deras
livsdröm börjar de sin resa.

Det blir naturlitvis inte riktigt som de tänkt  sig.
Den amerikanska drömmen är en myt.
Myten har ju symboliskt desarmerats ett antal
gånger just på film, men då ofta i ett mytiskt
skimmer, eller så metaforiskt att grundbudskapet
försvunnit.

Men inte så i "Scarecrow".
Här blir allt naket i en närmast
socialrealistisk skildring av utanförskapet.

Definitivt ett av de bästa filmer som gjorts.

I SvT serie om amerikansk 60-talsfilm kommer
sedan också "Fat City" av John Houston.
Den tangerar "Scarecrow" när det gäller budskap.
I Houstons film blir dock tanken om den
amerikanska drömmer dubbelt brutal.
Här försöker ju huvudpersonen bokstavligen
slå sig fram till en position.
Utan större möjlighet att lyckas och med en
allt  mindre möjlighet till att ens känna hopp.

Brutalt.
Den enda invändningen jag har mot dessa filmer är
att de kan tyckas alltför mörka.
Var finns ljuset i tunneln?
Finns det något ljus i tunneln?