leifsjoqvist

Vi hade personalmöte på jobbet idag.
Jag kände redan efter fem minuter att
jag höll på att nynna Leonard Cohen för
mig själv, "they sentenced me to twenty years of
boredom..."
Jag har arbetet med utåtagerande människor med
psykiska funktionshinder i 17 år. Det är mycket tid.

Jag var i under flera år politiskt aktiv inom den maoistiska
vänstern har jag ett visst behov av ordning när det gäller möten.
Den finns inte på min arbetsplats.
Vår chef slänger iväg ett A4 och säger nu skall vi
prata.
I personalgruppen har vi några som kan prata mycket
länge utan något som helst innehåll.
Det blir så mycket snömos och dumheter att jag
känner mig mentalt våldtagen.

Jag valde alltså att åka iväg till klubbhuset istället.
Jag har sommarträning med åldersgrupperna födda
95 och 96 nu i sommar.
Vi tränar 2,5 timmar per dag och betoningen ligger på
teknik och känsla.

Om vi på min arbetsplats kunde uppbringa ett uns av den
glädje som finns bland alla dessa unga fotbollspelare skulle
vi förändra hela konceptet för synen på människor med psykiska
funktionshinder.

Jag hade sedan ytterligare ett möte med några fotbollstränare.
Vi var inte alls överens.
Jag blev förbannad.
Så under några minuter ljungade orden över bordet
och sedan förstod vi varandra bättre och skildes åt
som vänner.

Senare på kvällen var det föräldarmöte för gruppen som
skall spela Varbergscupen till helgen.
Vi är tre ledare och två lag med föräldrar som skall
campera ihop under tre dygn.

Killarna vet med sig att om de inte vinner  cupen får
de gå hem från Varberg.
"Learning by fear" är en osviklig pedagogisk metod.

Såg Frankrike slå Spanien i Fotbolls-VM.
Överraskande att Spanien aldrig kan vinna de avgörande
matcherna i stora mästerskap.

Jag fick en mindre ångestattack när jag förstod att det
är ett uppehåll med matcher nu under onsdagen och torsdagen.
Det första uppehållet sedan 9 juni.
Det var en blänkare om vad som skall hända
den 9 july när finalen gått.

Då träder den stora tomheten in. "Horror"