leifsjoqvist

Jag är lite skeptisk till  filmer som "Guds stad".
Det finns en tendens i historien att de som beskriver
helvetet antingen aldrig har satt sin fot där eller så har
de lämnat samma helvete och vill förklara sin exil med
att addera in fantasier i helvetesbilder som får de som är
kvar att skaka på huvudet.

Senast igår prtade jag med en man som bott i Maputo i
Mozambique i flera år.
Maputo är en av jordens fattigaste städer.
Han berättade att han ofta var ute i kåkstäderna och
han blev aldrig angripen eller antastad.

Jag kan bara gå till hur en del människor i Göteborg inte
skulle åka till Hjällbo för att det skall vara farligt, samma
uppfattning får man säkert av skåningar och Rosengård
eller av Stockholmare vad det gäller Tensta/Rinkeby.

Rädslor säljer!
Det vore naturligtvis ett omöjligt projekt att visa på ett
byprojekt i  Mali som fungerade eller andra positiva
bilder som skulle ge hopp istället för fruktan.

I det perspektivet blir "Guds stad" ytterligare en film om
den hopplösa och farliga slummen där alla mördar, våldtar
och misshandlar utan urskiljning.

Det är ändå en bra film.
Trovärdig i det att man känner hopplösheten och
fruktan, men det är också min invändning- vad är
konstens huvudsakliga uppgift?

För mig är det att skapa hopp och ge näring åt
människor vilja till förändring.
Ofta är dagens film motsatsen och skapar en känsla
av hopplöshet och vi kan inget göra( om vi inte får
hjälp av X-men eller Aragon).