leifsjoqvist

Antisemitismen är åter på tapeten.
Den mycket opartiske Henrik Bachner har gjort
en undersökning som i stort sett går ut på
att kaka söker maka.

Ledande frågor ger ett på förhand förväntat resultat.
De personer som idag varnar för antisemitism ser
påfallande ofta till att det handlar om Israel och i sin
förlängning också USA.
För att slippa kallas antisemit skall du stödja krig mot
fattiga stater och/eller ockupationer av dessa stater.
Du skall påfallande ofta jämföra dina fiender med
nazismen och Hitler, såsom Rumsfeld gjorde i veckan
med Hugo Chavez och Venezuela(så mycket för den historiska
unikheten).

Man har också dragit förintelsen så många varv att det
stora folkmordet har trivialiserats och misstänkliggjorts.
Frågan som väcks är: om man kan stödja en ockuperande
förtryckarregim som överlever tack vare stöd av världens
enda supermakt, vad bär man då på i ryggsäcken?

Det värsta är när man börjar dribbla med att vänstern är antisemitisk.
Detta är en lögn.
När det går över i ren dårskap så vill man också
visa att vänstern i sina rötter är antisemtisk genom
att göra Karl Marx till antisemit.
Vänstern är internationalistisk.
Den internationella solidariteten är den kanske
viktigaste grundstolpen i vänsterns vara.
Vem och vilka har under det senaste seklet organiserat
kampen mot all form av rasism?
Folkpartiet?

Vem tror på att det finns en judisk världskonspiration?
Vem tror att judar tänker på ett särskilt sätt?
Ser ut på ett särskilt sätt?

Det viktiga frågan är istället:
Varför finns antisemitism utanför rasistiska kretsar?
Varför finns det antisemitiska överrepresenterat i
islamiska kretsar(och viceversa muslimer)?
Kan krig och ockupationer föda dylika tankar?
Hur såg det ut i Europa under 1913-18 och 1938-45,
var allt då bara intellektuell hederlig argumentation utan
hårda ord?

Viktigast av allt:
Ge ett scenario på hur man skall komma bort från den
påstått utbredda antisemtismen?