leifsjoqvist

Torbjörn Tännsjö sa i Filosofiska rummet att han
inte hade några problem med att man delar ut
Procaz till alla och envar.
Tännsjö
menar att varje sak som ökar lusten och minskar
lidandet skall främjas.


Det är maximen hos en utilitarist.
Lyckomaximering.
Det haltar som teori och blir närmast en katastrof
som praktik.

Kan man enkelt ta bort olusten skall man göra
det oavsett vad som orsakat denna.
Man kan ju tycka att dialektiken skulle finnas till
hands hos en gammal vänsterpartist som Tännsjö
men icke.

Vad händer i en värld av bara lycka?
Hur skall man definiera lycka om det inte finns
en motsats?
Är lidandet alltid något som skall elimineras?

Av alla människor jag träffat är de som gått genom
ett antal eklutar de som framstår som människor
vilka lärt sig mest om sig själva.
De har besökt fler av de hemliga rummen än den som
gått igenom livet utan kriser.

Tännsjös lyckorike skulle då kunna vara som i Matrix.
Hjärnan stimuleras med en konstruerad verklighet
medans kroppen används som energikälla.

I Aldous Huxleys "Du sköna nya värld" är alla lyckliga
och har alltid tillgång till droger. Hemmen är utrustade
med stora skärmar överallt där man kan välja underhållning.
Ändå finns det en djup känsla av tomhet,
en känsla som är så stark att den manar till uppror.

Vi lever, men några konstanter  gör att lyckan
aldrig kan vara utan motsats.
Vi skall dö och många kommer att lida under
vår existens.
Men detta lidande och död är själva grunden för
att vi skall kunna känna älska och känna lycka.

Kärleken och lyckan är upproret mot det oundvikliga.