leifsjoqvist

I lördags cyklade jag hem till kamrat Magnus för
att studera det nya underverket vid namn Amanda.
Naturligtvis var det ett underverk.
Alla små töser är underverk.

I vilket fall när jag kom hem efter en spänstig
cykeltur upptäcker jag att min plånbok är borta.
Jag letar febrilt och tänker att:
jag kommer nog på var jag lagt den.

Men icke.Plånbok borta.
Jag slänger mig på cykeln och repeterar middagens
cykeltur.
Inget resultat.
Jag ringer Magnus. Inget resultat.

Jag börjar inse att plånboken är borta.
Jag känner ena stunden vanmakt över
min slarvighet och över allt betsyr med
att  spärra och betsälla nytt som nu ligger
och kommer att ockupera min tid.
Helt i onödan.
Andra stunden känner jag intensiv ilska över
det runkhuvud som snott min plånbok och som
förlustar sig på mina pengar och inte ens har
vett på att lämna korten.

Då ringer telefonen.
Jag lyfter luren.
"Hej, jag heter Börje, jag tror att jag har något
som är ditt".
Så berättar Börje att han hittat min plånbok på gatan
och att allt var utspritt men han räddade i alla fall
betalkort och körkort.
Vidare berättar han att han ringt polisen för att få
min adress och telefonnummer.

Så jag åker dit vål förtrogen med tanken att mina
1500kr är borta men att korten finns.

När jag kommer till Börje lämnar han fram plånboken
och det visar sig att pengarna finns där.
Han är dock lite bekymrad över att han inte fått med
alla mynt.

Jag ger honom 500kr.
Han vägrara ta emot dem.
Jag bedyrar att jag vill att han tar dem.
Till slut ger han upp, men han säger:
"Du skall veta att de går till Rädda barnen!".

Jag känner glädje när jag lämnar Börje.
Han bor i HSB-lägenhet.
Han har säkert jobbat på varven.
Han är säkert gammal gråsosse.

Han är helt enkelt en del av det gamla Sverige
som skall ihågkommas som det solidariska
och allmänhumanistiska.
Det som var innan allt solkades av äcklig, perverterad
och sjukligt egoistisk liberalism.