leifsjoqvist

Mänskligheten har ibland en god förmåga till
paradoxer.
Det svenska samhällets sätt att hantera sina medborgare
med intellektuella funktionshinder har en sådan paradox
inbyggd.

Paradoxen är att omsorgen omgärdas med vackra fraser
men att praktiken är brutal och korkad.

De individer som har intellektuella funktionshinder och som
dessutom drabbas av diverse psykiska åkommor ligger värst
till.

Om man delar in dessa i tre grupper finner man en
intressant motsättning:
De tre grupperna är:
1.De avstängda, de apatiska, de katatoniska
Denna grupp är den särklass svåraste.
Den har sagt upp kontakten med omvärlden,
här finns de människor som inte anser att andra
är något att ha. Ingen annan kan hjälpa.

2.De semi-apatiska
Dessa individer tror att det finns en liten möjlighet till
kontakt.
Dessa individer skadar sig själva i en paradoxalt sätt
att ropa på hjälp-dock är det ett sätt att visa att man finns-
om inte annat för sig själv.
Smärta ger känsla av existens

3.De aktiva-men arga
De arga skyller sin ångest och sitt helevt på omvärlden.
De kommunicerar vilt.
De slåss och skadas. De vill göra sin omvärld illa.
De vill lägga ut sin egen smärta på sin omgivning.

Naturligt borde vara att man vill ha grupp 3.
De som vill kommunicera.
Här finns ju massor av möjligheter till kommunikativa
strategier.

Så är det dock inte.
Omsorgen är livrädd för våld.
Våld är alltid fel och farligt och hemskt.

Då kärringmaffian styr inom omsorgerna får
mängder av människor med intellektuella funktionshinder
en behandling som inte har ändrats så mycket
under de senaste hundra åren.


Kärringmaffian vill:
-Att "sunt förnuft" skall styra
-Det skall vara rent och snyggt
-Våldshandlingar, fysiskt eller verbalt skall medicneras
-Strukturer in absurdum är att rekommendera. En struktur
 tar bort möjligheten till eget tänkande och eget ansvar.
-älskar att skapa "svarta får" på vilka man kan projicera
 all sin kärringångest

Sålunda utsätt massor av individer inom omsorgerna för
kemiska övergrepp för att inte säga kemisk tortyr.
De kemiska preparaten är till för att ta bort personligheten
och skulpturera fram den lallande idioten som alltid
är tacksam och nickar och låter kärringmaffian vara
ifred med sina gardiner och skafferiinventeringar.

Man kan också se hur fascistiskt vårt samhälle är.
Den medicinska eliten intresserar sig för barn när det
gäller all typ av forskning och utbildning.
Då finns det ju fortfarande ett hopp om att skapa individer
som har någon form av produktivt sinne.

När de intellektuellt funktionshindrade  passerar 20 år dör
intresset.
Då skall de placeras i egna bostäder eller gruppboenden
och helst skall de försvinna.

Gör en slagning på litteratur och forskning:
allt handlar om barn.

Det finns att lära av människor med intellektuell funktionshinder.
De får arbeta i högre grad med känslor och i många fall
har de ur synpunkten "glädje över att bara vara" ett rikare liv
än många s k "normala".