leifsjoqvist

I Ondskans filosofi av Svendsen finns en diskussion
om ondskan som symbol, myt eller verklighet.

Problemet tycks vara att när ondskan avmystifieras blir
den inte avväpnad utan snarare en smittohärd.
När vi förstår ondskan minskar avståndet.
Minskar avståndet är inte steget så långt
till efterhärmning.


Ta pedofili so ett exempel.
För de allra flesta av oss är detta kanske
den mest avskyvärda handling vi kan tänka oss.
Att sexuellt utnyttja ett litet oskyldigt barn och detta
för att tillfredställs den egna vuxna sjuka lusten.
Ofta blir maktberusningen så stor att det sexuella
övergår i att också ta livet.

I vilket fall om vi nu lägger ett förståelseraster
över det hela , vad händer då?

Ta tesen att nästan alla pedofiler själva blivit utnyttjade som
barn. Vi ställs för ett sjukt beteende som går i arv.
Men hur skyldig är pedofilen?
Hur ond är han?
Vem skall göras till ansvarig för ondskans begynnelse?

Vad med det utsatta barnet?
Om hon får reda på att förövaren också är ett offer
vad händer då med den utsatta?
Vem skall hon anklaga?

Likande resonemang kan ju överföras på våldsbrott
som misshandel, dråp, mord och våldtäkt.
Men var hamnar vi i alla förståelse?

Kanske är det så att viss ondska inte skall förstås?
Kanske är det så att ondskan skall finnas kvar i den
mytiska sfären som något vi måste hata och ta avstånd ifrån?

Hur blir det annars?
Hanna Arendt  ville ju visa i  Den banala ondskan att den
finns omkring oss i vardagen.
Det är situationen som skapar den onde.
Det är strukturer som stansar in oss i möjligheten.

Men om vi accepterar detta är ju inte steget långt till
att vi också accepeterar ondskan.

Även om vi alla kan i specifika situationer och möjligheter
utföra onda handlingar så får denna förståelse aldrig
gå över gränsen till acceptans.

Dock, det stora problemet återstår,
vem avgör vad som är ondska?
Finns det en objektiv ondska?