leifsjoqvist

Det finns en oerhörd dubbelhet i diskussionen
om slöjor.

Å ena sidan har vi den reaktionäre vite mannen som tycker det är
helt i sin ordning att våldta, hota, misshandla och mörda om man
druckit alkohol. Samme man nlir sedan solidarisk med den muslimska
kvinnan som utsätt för olika förtryck enligt "Hedersbegreppet".

Å andra sidan har vi den vita kvinnan som vill kölhala den
vita mannen som grunden till all världens ondska och som
vill visa upp den slöjbärande iranska kvinnan som själva
sinnebilden för fred och frihet.

Den enda gemensamma länk dessa har är "hedersmord".
Här får alla total moralisk panik.
Trots att extremt få utsätts för denna behandling så
är det ett gigantiskt riksproblem.

I ETC recenseras "Slöjor" av Elin Berge och Edda Manga.
Recensenten är flykting från Iran och kvinna vid namn
Parisa Kahkuei.
Fantastiskt bra val av recensent.

Parisa skissar genast på sin skepsis.
Hon flydde från slöjtvång och förtryck och
tog sig till Sverige.
Samtidigt är hon en radikal kvinna och kan se
slöjans olika betydelser.


I Edda Mangas efterord står det:
"Mycket sällan är moderna kvinnors slöjanvändning
 ett oreflekterat passivt efterlevande av traditioner"

Jag tror inte att Mangas praktik i de svenska förorterna är
speciellt hög. Jag skulle vilja säga att huvudelen av de
som bär slöja här gör det inte av egen fri vilja.
Slöjan åker på därför att familjen(mannen)vill det.

Ibland blir gullandet med Islam kväljande.
Jag är ateist.
Jag tycker all religion är uppmuntran till psykisk sjukdom.

Däremot kan jag sympatisera med islam i Afghanistan
och Irak under mottot min fiendes fiende är min vän.

Så kommer man tillbaka till den gamla diskussionen om
solidaritetens vara.
Det var som sagt lättare med Vietnam.
De var kommunister. Vi var kommunister( iaf radikala).