leifsjoqvist

Ikväll visade TV 1 en mycket intressant dokumentär.
Vi får följa en amerikansk pluton under ett år på
uppdrag i Irak.

Det är slående hur nära fiktionen man kommer.
De amerikanska filmerna om Vietnam och det
krigets meningslöshet spelas upp här i repris.
Sanning eller fiktion?

En soldat berättar om hur han dödat en rebell:
"det kändes som vore det ett TV-spel"

Genomgående för plutonen är att alla undrar vad de
gör där.
"Det dör fler irakier nu när vi är här än när Saddam styrde",
säger en annan soldat.

Meningslösheten påverkar dem psykiskt.
Vietnam igen.

En soldat säger:
"Jag litar inte på någon, alla är fienden till motsatsen
är bevisad!".

Så var det för amerikanarna i Vietnam eller för fransmännen
i Algeriet.
Den gravida kvinnan eller den unga flickan kan bära en
bomb i sin korg eller under sitt huckle.

Det är en dokumentär för alla storordiga liberaler.
Praktiken är rutten och luktar lik.
Man hittade inte Al Quaida.
Man hittade inga massförstörelsevapen.
Det blev ingen demokrati som vinkade av de
amerikanska soldaterna i solnedgången.

Vad man dock verkar ha lärt sig är att kriget skall
bära sina egna kostnader.
Vietnam höll på att krossaUSA som supermakt.
Nu sopar rent den irakiska ekonomin för att kunna
åka på nya äventyr i sin strävan efter att hitta
nya fiender för underhåll av det permanenta kriget.
Krig är fred.