2006-11-02
14:54:55
Dom vi är till för
Det finns en nisch i vårat samhälle som tillhör
avdelningen "de besynnerliga".
Det är de som tillhör eller arbetar med vad vi tidigare
har kallat Omsorgen.
Smaka bara på ordet -OMsorg.
Det låter som Orwell och 1984.
En del av praktiken och tänkandet är
inte så långt från Orwells mardröm.
De som utsätts för OMsorgen har i de allra
flesta fall ett psykiskt och/eller fysiskt funktions-
hinder.
Problemet i alla tider har varit vad vi skall kalla
denna grupp.
Klient, vårdtagare, boende, patient , ja buden har varit
många.
Det senaste tillskottet kom från omsorgens styrande
fyllekärringar när de hade "tjejafton":
"Dom vi är till för"!
Hur många vinare för den meningen!
Ett annat stort problem har varit diagnostiseringen.
I slutet av 60-talet och en bra bit in på 70-talet var
alla "infantila autister", innan dess pratades om barn-
domspsykoser. Sedan exploderade det runt begreppet
autism och vi fick en uppsjö av underavdelningar.
Idag kan i princip varje autist skaffa sig en unik diagnos.
Inga rätt-inga fel!
Det säger sig självt att det blir omöjligt att skaffa en bild
av något så komplext. Ändå var man inne på skuldbeläggning
under 70-talet. Det var "de kalla mödrarnas" årtionde.
Sen 90-talet har man slätt det och accepterarar idag
nästan enbart kemisk terapi.
Piller och sprutor är dagens lösen.
Från värdelösa preparat som Lithionit och Hermolepsin
till de tyngsta neuroleptika.
De senare är fantastiskt. Människor med stor intellektuell
kapacitet har ju redogjort för hur neuroleptika agerar.
Det känns som om man blir innesluten i en kokong och
avskärmas från omvärlden.
Det är ganska exakt vad autisten upplever utan neuroleptika.
Ytterligare problem med omsorgen är den bedrövligt låga
kompetensen.
Det behövs i princip ingen utbildning att arbeta med "dom
som vi är till för".Det postiva är att det finns en stor grupp
män som egentligen sysslar med annat och har detta som
brödhak. Men det finns män.
Den stora gruppen utgörs dock av kärringar.
Inget med ålder utan snarare inskränkt tänkande.
De är outbildade och alltsomoftast svarar de negativt
på uppmaningar om utbildning- man klarara sig med
sunt förnuft.
Det sunda förnuftet brukar innebära straffpedagogik och
skuldbeläggande.
Jag har kvinnor (även män) på min arbetsplats som på fullt allvar
möte "dom vi är till för" med tystnad.
Det är inte lätt att vara "dom vi är till för".
Det är inte lätt att vara "dom" och det är ännu
mindre lätt att vara "vi".
Någonstans i debatten har man ju hört att ett
av de farligaste distinktionerna är när man börjar
prata om "vi" och "dom".
Det missades i kampen om den sista vinslatten.
avdelningen "de besynnerliga".
Det är de som tillhör eller arbetar med vad vi tidigare
har kallat Omsorgen.
Smaka bara på ordet -OMsorg.
Det låter som Orwell och 1984.
En del av praktiken och tänkandet är
inte så långt från Orwells mardröm.
De som utsätts för OMsorgen har i de allra
flesta fall ett psykiskt och/eller fysiskt funktions-
hinder.
Problemet i alla tider har varit vad vi skall kalla
denna grupp.
Klient, vårdtagare, boende, patient , ja buden har varit
många.
Det senaste tillskottet kom från omsorgens styrande
fyllekärringar när de hade "tjejafton":
"Dom vi är till för"!
Hur många vinare för den meningen!
Ett annat stort problem har varit diagnostiseringen.
I slutet av 60-talet och en bra bit in på 70-talet var
alla "infantila autister", innan dess pratades om barn-
domspsykoser. Sedan exploderade det runt begreppet
autism och vi fick en uppsjö av underavdelningar.
Idag kan i princip varje autist skaffa sig en unik diagnos.
Inga rätt-inga fel!
Det säger sig självt att det blir omöjligt att skaffa en bild
av något så komplext. Ändå var man inne på skuldbeläggning
under 70-talet. Det var "de kalla mödrarnas" årtionde.
Sen 90-talet har man slätt det och accepterarar idag
nästan enbart kemisk terapi.
Piller och sprutor är dagens lösen.
Från värdelösa preparat som Lithionit och Hermolepsin
till de tyngsta neuroleptika.
De senare är fantastiskt. Människor med stor intellektuell
kapacitet har ju redogjort för hur neuroleptika agerar.
Det känns som om man blir innesluten i en kokong och
avskärmas från omvärlden.
Det är ganska exakt vad autisten upplever utan neuroleptika.
Ytterligare problem med omsorgen är den bedrövligt låga
kompetensen.
Det behövs i princip ingen utbildning att arbeta med "dom
som vi är till för".Det postiva är att det finns en stor grupp
män som egentligen sysslar med annat och har detta som
brödhak. Men det finns män.
Den stora gruppen utgörs dock av kärringar.
Inget med ålder utan snarare inskränkt tänkande.
De är outbildade och alltsomoftast svarar de negativt
på uppmaningar om utbildning- man klarara sig med
sunt förnuft.
Det sunda förnuftet brukar innebära straffpedagogik och
skuldbeläggande.
Jag har kvinnor (även män) på min arbetsplats som på fullt allvar
möte "dom vi är till för" med tystnad.
Det är inte lätt att vara "dom vi är till för".
Det är inte lätt att vara "dom" och det är ännu
mindre lätt att vara "vi".
Någonstans i debatten har man ju hört att ett
av de farligaste distinktionerna är när man börjar
prata om "vi" och "dom".
Det missades i kampen om den sista vinslatten.
Kommentera inlägget här:
