leifsjoqvist

Trött och allt annat än entusiastisk inför
att se en två timmar lång långfilm så satte
jag på "Yes" av Sally Potter.

För några år sedan såg jag det tidlösa dramat Orlando.
Det var ett eget berättande.
Ovanligt tema.
Det kändes som om det fanns mycket tanke bakom.


"Yes" är ännu bättre.
Det är ett mästerverk.
Potter använder kameran som ett instrument att
ge tankarna mer liv. Det är film. Det är inte bilder
staplade på varandra och efter varandra.

Hon har ett tema som innefattar de svåra frågorna
om varför vi är här. När vi ändå är här vad gör vi då
av våran tid?

Vi kan inte få bort smutsen. Bara flytta runt den.
Potter lyfter fram den kvinnliga städaren som den
sammanhållande länken i historien.
Inte alls särskilt synlig men absolut nödvändig.

Potter korsar mellan religionerna och ateism.
Hon skickar oss mellan kontinenterna och låter
oss stanna i Havanna.

Språket har hon lagt mer arbete på än något annat
filmmanus. Det kan helt enkelt inte finnas en film i
historien där varje ord och mening tycks ha ett syfte.
Att det mesta sker på vers gör ju att man känner sig
hedrad.
En regissör som inte narras utan som litar på sin be-
traktare.

Helt enkelt en film alla måste se!