leifsjoqvist

Jag läser Hans Hederbergs essä över Jan Myrdal.
Den tillför inget nytt.
I princip handlar det om att Jan är usel och
att det var synd om Alva.

Det är högst märkligt att mannen som satte resandet
över och på beskostnad av sina barn, mannen som ofta
pratade om de stora linjerna om det historiskt objektivt
rätta( där terrorns presens dolde den verkliga verkligheten),
mannen som gav sig på de litterära giganterna Balzac och
Strindberg, den mannen hamnar inte sällan i polemik på
det personliga och i det lilla livets polemik.
Det är trots allt skillnad på massmord i Kampuchea och
förtal i Mariefred.

Hederberg läser verkligen Myrdal som fan läser Bibeln.
Han letar efter motsägelser i denna enorma produktion
varav huvuddelen är inlägg i dagsaktuella debatter.
Självklart blir det motsägelser och självklart ändras
perspektiven med åren.

Läser man Kampuchea med anakronistiska glasögon
med tillhörande politiskt lämpliga skygglappar så är
det lätt att plocka poäng på Myrdals engagemang i
Kampuchea.
Några frågor/påståenden som sällan tas upp i den diskussionen är:
-Om Kampuchea valt den västerländska lösningen hade
 svaret blivit som i Bengalen -73 då 3 miljoner människor
 svalt ihjäl, trots rika skördar. Varför hugfara en folkmord och
 inte ett annat. Sanktionerar "demokrati" folkmord?

-Varför rönte inte Östtimor större uppmärksamhet där den
 Indonesiska militären med stöd av USA och Australien be-
 drev etnisk rensning och massmördade 25% av befolkningen
 vid samma tid..
 Betydligt högre siffror är i Kampuchea!

-Vad spelade Vietnams ständiga krigshotelser för roll?

-Pots tänkande om autonomi som i mycket var en upphöjning
 av "beroendeskolans"  blev i sin praktik till en terrorstat. Vad gick
 fel? Den diskussionen kommer aldrig till stånd så länge  det
 politiska står ivägen för det pragmatiska.

-När skall USA ,och det massmord som la grunden till Pot och
 hans röda kmerer, ställas till svaras? USA bombade Kampuchea
 till en krater. 1 miljon döda. I Phnon Phen fanns 2 miljoner män-
 niskor som levde ett parasitliv på den amerikanska krigsmaktens
 dollarsedlar. 25% av landets befolkning levde i en modern variant
 av Sodom.

Kort sagt, det finns fortfarande fog att läsa Myrdals böcker om
Kampuchea.

Hederberg skriver inte om Myrdals intensiva kamp för yttrandefriheten.
Myrdal är kompromisslös.
Han försvarar Faurisson, Rahmi och Greens rätt att skriva och uttala
sin smörja. Han är en modern Voltaire, en av få i väst.

Myrdal förstår ju, till skillnad från den vänster som vill ingripa med lagboken,
att om tokstollarna grips kommer snart flera mindre tokstollar att
gripas.
Vem skall till slut avgöra vad som är ett hatbrott?
Skall alla som känner sig kränkta springa till polisen och
kräva åtgärder?

Nej, Hederberg fastnar i det privata.
Myrdal är inkonsekvent. 
Det är det som fascinerar  med Myrdal. Hans inkonsekvens.
Han gick hos Nic Wahl och blev analyserad på 40-talet.
Hon arbetade efter Vilhelm Reich metoder ( Reich har ju
blivit dumförklarad efter dårskaperna han sysselsatte sig
med i senare delen av sitt liv- orgoner -  
i hans tidiga arbeten finns intressanta tankar om "psykisk
smitta" och hans praktik bland fattigkvarteren i Berlin gav ju
en allmängiltilghet då  den analytiska praktiken tidigare
bara hade erfarenhet  från över- och medelklass.)
Myrdal skriver olika historier om sin tid med Wahl- so what?
Det var en turbulent tid.

Det går att skriva mycket om den gode Myrdal och en del om den
mindre gode. Men här finns dynamik.
Han var ovärderlig för unga människor på 60- och 70-talet som
ville söka andra vägar. Det gick att söka kunskapen utanför
universitetens korrumperade världar.
Det var och är nödvändigt.
Kunskapens sökande och tolkande får inte monopoliseras.
Det behövs friandar för att inte allt skall stelna.

Myrdal är en friande- det finns få i hans efterföljd.