leifsjoqvist

I början på 1970-talet började en utveckling i svensk
politik som egentligen var början till slutet för ideolo-
gierna i vårt lilla land.

SAP under Palme kunde inte möte den vänster som ofta
gjorde sig påmind. istället för att möta upp i debatter och
skapa ideolgiska forum gjorde man tvärtom.
Man började också att registrera och förfölja människor
som hade en avikande radikal(vänster) uppfattning.

Under några decennier blommade då den brutala liberalismen
upp. Först åt den upp konservatismen och sedan gav den
sig på socialdemokratin.

Det fungerade fram till den ekonomiska krisen på 90-talet.
Då bromsades den nyliberala revolutionen upp. Resurserna
hade omdelats. De rika hade blivit ofantligt rika och klass-
samhället hade restaurerats,

Under denna tid närmade sig SAP högern och framför allt under
den senaste valkampanjen blev moderaterna mer SAP än SAP
själva.

Vi har alltså hamnat i ett läge där alla tycker samma.
Skillnaden är så oerhört marginell mellan Moderaterna ( om det nu
skall vara ytterst höger) och V ( om det nu skall vara vänster) att
man utan större åthävor kan byta parti över en natt utan att särskilt
många höjer på ögonbrynen.

Den gamle TCO-ordförande Björn Rosengren och sossarna Näringsminister tycker
att Littorin är fjolligt socialliberal i sin politik ( återigen:varat bestämmer
tänkandet)till Littorins försvar skall sägas att om han gick på
porrklubb skulle han veta att det var en porrklubb.

Sålunda har vi en situation som är en soppa.
Alla är i den.
Det är ett gyllenes läge för avvikande röster och partier.
Bli i förvånad om SD,ND och SMR kommer att synas och höras mer.
Men vad gör vänstern?