leifsjoqvist

23.42 denna söndag 29 oktober var det åtta år sedan
63 unga människor förlorade livet.

Då vet det en torsdag och jag vet att jag sket
i ett barnkalas som vi skulle ha fredagen.
Jag orkade inte och jag visste inte vad som
var rätt.

Backa IF satte igång sökandet efter våra spelare.
Vi förstod ganska snart att två hade dött.
Flera var allvarligt skadade.

En flögs till Uppsala och vi trodde inte mycket på
att han skulle överleva.
Ringde hans mamma.
Han blev svårt bränd, men överlevde.

Chocken satt i några veckor och när det värsta lagt sig
började tankarna på vem det kunde ha varit.
Det spreds rykten om att det var nazister.
Jag var livrädd för just det.



Många började också förstå att många hade skarvat om
sina insatser och blev förbannade. Det fanns hjältar, men
det fanns gott om lögnhalsar som inte ens var där.

Som alltid vid denna typ av katastrofer dras det bästa och det
sämsta ur människan.



Så till slut uppdagades vilka det var som hade tänt på.
Såren slets upp.
Folk hatade.
För många som varit misstänkta var det samtidigt en
befrielse att några blev dömda.

Men hur många visste?
Hur många teg?