2006-10-15
23:08:28
Den nygamla humbugen
Psykofarmaka är till en mycket stor del kemisk
lobotomi.
Den psykiatriska sjukvården borde inte ha större
befogenheter än vad homeopatin har.
Effekterna av de bägge disciplinerna är snarlika.
Man kan invända att homeopatin gör mindre skada.
I veckan redovisades att preparaten Risperdal och
Zyprexa var rena skiten. De hade ingen som helst
effekt, de fysiska bieffekterna var så stora att prepa-
raten i sin förlängning bara tillför skada.
Jag kan tycka att människor som har en fungerande
social och intellektuell nivå själv kan avgöra om de vill
utsätta sig för detta.
Har man ångest eller är i ett depressivt tillstånd skall
man naturligtvis ha hjälp.
Problemet är hur mycket kemin hjälper?
Vi vet att placeboeffekten kan vara så stor som 30%.
Vi vet att om man kommer i nöd och erbjuds hjälp vill
man ju til varje pris att det skall fungera.
Bra då om det gör det.
Men det finns grupper som är högst ovetande och som i
många fall utsätts för kemisk tortyr.
Jag pratar om alla de med psykiskt funktionshinder.
Hur många av dessa har Risperdal och Zyprexa?
Vem agerar för att de skall slippa skiten?
Tusentals människor i denna grupp har felaktigt
medicinerats med Hermolepsin och Lithionit i
decennier, hur länge skall det fortgå?
Finns det de som tjänar pengar på våra sjuka?
(..intäkterna från Risperdal inverkade postivt på kvartalets resultat.")
Denna grupp har ofta en läkare som bara har mediciner
som ansvar.
Han kommer kanske på besök en gång per år.
Han är helt utlämnad til en totalt okunnig personal och
oftast lika okunniga anhöriga.
Gruppen människor med psykiska funktionshinder är ju utlämnad
åt vårat godtycke.
De har i historien förföljts, mobbats, torterats och mördats.
Under 1900-talet utsattes denna grupp för tvångsteriliseringar,
kastreringar och lobotomi.
Det var mycket få protester mot detta.
Först när denna grupp får en human behandling och kan
bemötas med respekt då kan vi säga att vi kommit några
steg på humanismens trappa.
Men just nu står vi nedaför och funderar över hur man
kommer upp på första stegpinnen.
lobotomi.
Den psykiatriska sjukvården borde inte ha större
befogenheter än vad homeopatin har.
Effekterna av de bägge disciplinerna är snarlika.
Man kan invända att homeopatin gör mindre skada.
I veckan redovisades att preparaten Risperdal och
Zyprexa var rena skiten. De hade ingen som helst
effekt, de fysiska bieffekterna var så stora att prepa-
raten i sin förlängning bara tillför skada.
Jag kan tycka att människor som har en fungerande
social och intellektuell nivå själv kan avgöra om de vill
utsätta sig för detta.
Har man ångest eller är i ett depressivt tillstånd skall
man naturligtvis ha hjälp.
Problemet är hur mycket kemin hjälper?
Vi vet att placeboeffekten kan vara så stor som 30%.
Vi vet att om man kommer i nöd och erbjuds hjälp vill
man ju til varje pris att det skall fungera.
Bra då om det gör det.
Men det finns grupper som är högst ovetande och som i
många fall utsätts för kemisk tortyr.
Jag pratar om alla de med psykiskt funktionshinder.
Hur många av dessa har Risperdal och Zyprexa?
Vem agerar för att de skall slippa skiten?
Tusentals människor i denna grupp har felaktigt
medicinerats med Hermolepsin och Lithionit i
decennier, hur länge skall det fortgå?
Finns det de som tjänar pengar på våra sjuka?
(..intäkterna från Risperdal inverkade postivt på kvartalets resultat.")
Denna grupp har ofta en läkare som bara har mediciner
som ansvar.
Han kommer kanske på besök en gång per år.
Han är helt utlämnad til en totalt okunnig personal och
oftast lika okunniga anhöriga.
Gruppen människor med psykiska funktionshinder är ju utlämnad
åt vårat godtycke.
De har i historien förföljts, mobbats, torterats och mördats.
Under 1900-talet utsattes denna grupp för tvångsteriliseringar,
kastreringar och lobotomi.
Det var mycket få protester mot detta.
Först när denna grupp får en human behandling och kan
bemötas med respekt då kan vi säga att vi kommit några
steg på humanismens trappa.
Men just nu står vi nedaför och funderar över hur man
kommer upp på första stegpinnen.
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Kommer också ihåg hur lätt det
gick att byta ut dagliga säckar
med knark mot glass och kakor. Har
ju ingen psykiatrisk kompetens,
men kan inte komma ihåg att nån
mådde sämre av förändringen i alla fall.
Från det ena till det andra; strunt
i vad di träter om i elfenbenstornen -
i Sydsvenskans kulturdel har de just
nu en intressant debatt med understundom
rätt högt tonläge kring en av de riktigt
viktiga frågorna i dagens Sverige och
Europa, nämligen integration, kultur-
relativism och så vidare. Kallas
Ekelunddebatten, efter den författare som
drog igång det hela i början av månaden. Hela
debatten går att ladda ner från tidningens
kulturavd.