leifsjoqvist

Ikväll hade man i programmet "Argument" en
diskussion om eutanasi.
En konstnär vid namn Peter Munk har ju gjort
en sak av att han vill dö i förtid.
Han är dödligt sjuk.

Munk pratar om värdighet. Han vill dö med värdighet.
Är döden någonsin värdig?
Kan den vara det?

Det finns två stora illusioner om vår existens.
Det ena är den stora kärleken, företrädesvis
mellan man och kvinna.
Utan suggestion och självförnekelse är inte
kärleken möjlig. 

Kärleken till sina barn handlar ju mer om solidaritet
och att det finns ett behov av att den vuxne skyddar
det som växa skall.

Kärlekens löjlighet visas ju nu helt offentligt när det
handlar om att bögar i läder skall få älska med varan-
dre, eller pojkar i flickkläder som anser att först skall
de få klä sig i klänning sedan skall kärleken accepteras.

Det är inte kärleken som är viktig.
Det är kärlekens attribut.

Döden är den andra illusionen.
Döden är  hämsko för intellektet.
Den ena fantasin efter den andra har avlöst
ångesten i historien.
Vi räds döden för att den är definitiv , för att den är rättvis
och för att den visar upp oss i våran löjliga och lilla
individualitet.

Självklart skall jag ta livet av mig om jag är dödssjuk.
Varför skulle jag plågas ända in i det stora mörkret?
Varför skall jag då tillåtas drogas så att jag ändå inte
kan dö med det som skall kallas värdighet?

I Holland söker 9000 dödshjälp per år.
2300 beviljas.



Är Holland ett sämre samhälle än Sverige?
Får dödsjuka sämre vård?
Rustas vården i slutskedet ner ?

Ett samhälle som tolererar abort kan inte
samtidigt säga nej till dödshjälp- det är ett
avancerat hyckleri.

Så tag tag i ditt liv (innan någon annan gör det )- det är det enda du har.