leifsjoqvist

Jag sitter med min son och kollar på
"Fäst vid dig" som handlar om två män
som är siamesiska tvillingar.
En komedi med poänger och en ganska
hyfasad film.

Plötsligt slocknar rutan , datorn och allt.
Tvärmörkt.
Hela Hisingen mörk.
Vi tittar ut och ser bara ljuskäglor från bilar.

Vi tänder ljus.
Vi spelar kort.
Vi ringer runt.

Elavbrottet görs oss mer sociala under några
timmar än vad vi vanligtvis är på månader.

Jag hör röster från gården.
Folk kommunicerar.

Senare slår jag på Text-Tv och läser att ungdomsgäng
utnyttjar mörkret för att vandalisera.
Mörkert har olika innebörd och föder olika tankar.

Varför, frågar jag mig?
Varför åker man runt i skydd av mörker och bara
förstör?
Vad är det för samhälle man tycker sig leva i att
när det blir mörkt är en kollektiv tanke:
vi samlar ihop oss och åker från torg till torg
och från skola till skola och bara slår sönder?

Jag prövar tanken på min son som är 18 år.
Han ser på mig som jag var dumihuvudet och säger:
"det är klart att de robbar samtidigt",
som det vore det naturligaste att göra när mörkret
breder ut sig.

Strömmen kom tillbaka.
Jag tittar på "Poliser".
Inte en jättebra svensk serie men en där man faktikst
hittat autentiska invandrarkillar som kan provocera på
det sätt som de faktikst gör.
En scen är när polisen åker jämsides med ett ungdomsgäng
och en av poliserna pratar men en av killarna provocerar.
En av killarna rapar mantrat om din mamma etc etc.
När polismannen svarar med samma mynt blir killen
mycket arg.

Detta har jag sett så många gånger och undrat så mycket över.
Invandrarkillar som tjattrar om knulla din mamma och din syrra
blablabla
När de själva får samma skit slängda i ansiktet går de fullständigt
i taket.
Vad tror dom?Hur kan de missa analogin?

Det fisnn en mycket stor bögnoja och kvinnoförakt i de manliga
invandrarstrukturerna!

Så kommer en scen.
Polismannen träffar sitt ex i dörren.
Jag känner direkt  igen den spända dialogen mellan två skilda
som diskuterar en känslig sak rörande barnen , men det är inte
det som gör att jag fylls av igenkännandet.

Jag känner igen kvinnan.
Jag kollar tablåerna och går in på SvTs hemsida.
Johanna Westfelt.
Ha. Henne var jag dödligt förälskad i när jag gick på
Burgårdens gymnasium. Jag tror jag sa två meningar
till henne en gång när vi stod och rökte på trappan.
Två meningar som jag levde länge på.
Hon försvann ur mitt liv och medvetande, men det är
ganska roligt med den typen av känslor.
Det etsar sig fast.
De väcks till liv igen.
Jag känner glädje över minnet- fast jag när det begav sig
mest led av att min förälskelse inte var besvarad.