leifsjoqvist

Regnig dag.
Dags att förpuppas för att återuppstå
någon gång i april.

Under tiden skall jag kolla på film.

Idag var den perfekta dagen för en film som
jag lagt på lagring under lång tid.
Vissa filmer vet jag att jag kommer att tycka
om, men för att få ut det bästa skall de yttre
förutsättningarna vara de bästa.

Idag var ett sådant tillfälle.
Ledig. Grått och regnigt. Jag hade en längtan
efter bra lite kärv film.

Så jag satte på "Evigheten och en dag" av
Theo Angelopoulos.

T A är en regissör som jag ahft svårt med.
För hundra år sedan såg jag "Biodlaren" på
Folkets Bio och tycket det var en utmärkt film.

Sedan kom "Odyssevs blick" som hade ett fanastiskt
tema och en favoritskådis i huvudrollen, Harvey Keitel.
Men jag tycket det var ren skit.
Några år senare såg jag om den.
Jag reviderade min syn på filmen helt.
Det var ett mästervek.

Den första delen i T As tänkta trilogi "Tårarnas äng" fick
jag stänga av. Den är så oerhört vacker och så oer-
hört långsam att den krävde total uppmärksamhet för
att klara av.

Så nu "Evigheten och en dag".
Huvudpersonen är en författare som har en dag kvar att leva.
Han tänker på sitt liv och på sitt strandade arbete om en
poet från seklet innan som inte avslutade sin sista dikt.
Han köper ord.
Orden är allt.
Författaren träffar en liten pojke som slår följe denna
hans sista dag.
Pojken är flykting utan synlig framtid.

Titeln syftar på den ständigt återkommande frågan:
hur lång är morgondagen?

Det är en film om livet och döden.
Om meningen i tillvaron.
Jag är slagen till roten. Jag kommer att gå i dagar
och gå igenom scener. Jag kommer att leta efter
viktiga repliker. Leta symboler ( vad står mannen med
den röda fanan som går ombord på bussen och somnar för).
Kan en film få ett bättre motaggande?
Det bästa sedan "In the mood for love" av Kar-Wai.

T A gör film. PÅ den tidigare nämnda bussresan kommer ett par
på. Han säger till henne att människan behöver nya former för
att uttrycka sig och om hon inte lyckas med det är tystnaden
att föredra.
Kanske en kritik mot filmen som nsätan alltid är en illustrerad
roman eller trickfilmad teater.
Sällan är film bara film.

En annan anledning till "Evigheten och en dag" är en fantastisk film
heter Bruno Ganz.
Den absoluta favoriten.
Få kan visa upp den bredd som Ganz har i sitt yrke.
Få kan visa upp en meritlista som han.
Kolla här vilka han spelat för och vilka filmer:

Wim Wenders-
Himmel över Berlin
Den amerikanske vännen
Fjärran så nära



Werner Herzog-
Nosferatu

Alain Tanner-
Dans la ville blanche

Reinhard Hauff ( minns någon honom)-
Messer im kopf

Peter Handke-
Die linkshändige Frau



Oliver Hirschbiegel-
Der Untergang



Erik Rohmer-
The Marquise of O

Bernardo Bertolucci-
Oggetti smarriti

För att nämn några...................................


Denna totala intellektuella och emotionella kamp
som det var att se denna film gjorde att efterbörden
fick bli en liten amerikansk bagatell:
Mission impossible 3.

Vilken kvalificerad smörja.
Känner mig mentalt våldtagen.
De trixar så mycket att de glömmer stundtals
att de är en film de håller på med.
Det är förvånansvärt uselt.
Cruise är vidrigare än vanligt och slutet är
så patetiskt att det får Rambo 3 att framstå
som en tolkning av Hamlet.