leifsjoqvist

Det sägs att man förfasade sig över ungdomen redan
på den tid när Sokrates gick runt på gatorna och ställde
frågor till medborgarna om meningen med livet.

Frågeställningen emanerar ur en rädsla för existensen
som i sin tur genererar ångest över tillvaron.
Då väldigt få moderna människor vill se gramset i sitt
eget öga vänder man sin ångest utåt.
Man ser kriminella och en utbredd laglös- och sedeslöshet.
Svaret på problemen och ångestdämparen blir då repression.
Polis och bevakning.
Man prioriterar de negativa friheterna.

Man vill inte leva livet- bara överleva.

Tanken på det reglerade samhället möter vi i "Brave new world" av
Aldous Huxley. Människan är genetiskt framavlad. Hon dövar sin
ångest med en statsdrog och dövande underhållning överallt.

En usel film "Demolition man" har detta tema.
Våldet är utrotat från stadskärnan.
Man har tagit bort alla tänkta känslor till våld.
Inga fula ord och inget fysiskt sex.

Det blir ingen särskilt rolig värld.
(Inte fan blir det roligare av att Stallone spelar huvudrollen)

Man kanske skulle damma av den gamle psykoanalytikern
Wilhelm Reich istället som chockade sin omvärld på 30-talet
med att hävda att vi skulle knulla mer. Förhållningslöst och offentligt.
Knulla ut förmaningar och regler.
Reich hämtade inspiration från de Sade som såg det borgerliga
Frankrike med sin förljugenhet runt kärnfamilj och sexualitet som
en skapare av ångest och utåtagerande maktvåld.

Helt säkert är det så att när vi når de bryttider som Durkheim pratar
om ökar inte bara självmordet och självdestruktivitetet utan också
våldet i sig. Våld som en ångestdämpare.