leifsjoqvist

För snart 27 år sedan stötte jag för första gången på allvar
ihop med Edith Piaf. Jag träffade en kvinna som var tio år
äldre än jag. Hon lärde mig att lyssna till Gilbert Becaud,
Yves Montand , Jaques Brel och den stora omvälvningen
Edith Piaf.

Jag lyssnade till berättelsen om Edith emellan älskogen.
Det var teori och praktik.
Jag lyssande till Piaf. Jag fick texterna översatta och tolkade.
Det var en fin tid. En bra skola.


I förrgår såg jag filmen. La Mome. Filmen om Edith Piaf.
Jag såg bilderna på duken och fick samtidigt en massa
historiska flashbacks under filmen.
Mitt inre krockade med det påtagliga yttre.
Minnen samsades med nya bilder skildrade en historisk
tid.

Piafs liv var i vissa stycken ett helvete.
Men hon såg vägar ut ur eländet.
Hon lärde sig att leva i passionen.
Ett kort liv men värt bra många meningslösa.

När hon mot slutet drar iväg Non je ne regrette rien är det bara att luta
sig tillbaka och försöka hålla tillbaka tårarna. Det fungerar inget vidare.