leifsjoqvist

Förra veckan blev jag grymt upprörd då vi här i min stadsdel
hade två grabbar som åkte runt på en moped och knackade
hundar.

En sådan empatilöshet är närmast obegriplig.

Igår såg jag När lammen tystnar . Det är en mycket bra film.
Den person som spelar seriemördaren avpersonifierar sina
offer genom att kalla offret "det" (It will put the lotion in the basket)

R D Laing skriver:
 "Behandlar honom inte som en person, ett fritt handlande subjekt
  utan som ett "det" ".

Laing skapade en mentaliseringsteori.
Han menade att vi först kan se oss själva när vi blivit sedda.
Vi älskas av vår omvärld och vi lär oss att föreställa oss vad
det innebär att vara älskad.
Det är de andras upplevelse av oss som vi tar in och skapar
oss själva.
Vi behöver alltså präglas med kärlek och omtanke, utan
den präglingen får vi svårt att visa kärlek och omtanke
själva.
Med denna prägling erövrar vi sedan succesivt känslan av att vara verkliga.


R D Laing pratar om ontologisk trygget ( och ontologisk otrygghet).

Den ontologiska otryggheten som uppstår i kalla möte i den tidiga
barndomen ger senare en osäkerhet.
Vi går omkring ständigt rädda för att den egna identiteten ska utplånas
i samvaro med andra människor.

R D Laing skriver. "Kärleken utestängs och fruktan intar dess plats".
I den ontologiska otryggheten lever man ett icke-liv, man saknar
känslan av att vara levande, man bara räds existensen och dess
villkor.


Laing menade vidare att den viktigaste egenskapen för att hjälpa
andra människor är solidariteten  och empatin.
Om vi möter den Andre på distans kan vi inte hjälpa.
Då kan vi stoppa i honom piller och döva hans tillstånd.

Men verklig hjälp handlar om att öppna upp stängda rum.
För att kunna göra det måste man möta den Andre i ett verkligt
möte, " det kunde lika gärna varit jag".