leifsjoqvist

Jag har haft svårt att se film senaste tiden.
Dels har det inte varit något som tilltalat mig,
dels har jag inte haft vare sig ro eller lust.

Jag tänkte denna kväll att jag skulle få två timmar
hjärnvila i soffan när jag satte på "The Guardian".
Ack, vad jag bedrog mig.

Efter introt som var råplagiat på alla legendfilmer
facinerades jag av att det inte fanns något som ens
var dolt unikt. Det fanns inga försök att berätta en egen
historia.


Vem kunde då vara bättre att sätta i huvudrollen är
Kevin "The Postman" Costner. Den killen måste ha
gigantiskt distans till sig själv, eller så lider han av
svår narcissism.


Ganska snart förstår vi att den ensamme hjälten som
räddar liv inte är så lycklig. Hans fru förstår honom inte.
Hon säger att han är gift med jobbet. Han säger:
"Jag älskar dig men jag tycker det är helt ok att vi aldrig
 ses och att vi vid femtio inte har några barn eller gemen-
 samma intressen. Varför bryta ett så bra förhållande?Har du
 träffat en annan?"
Naturligtvis har hon inte träffat en annan. Hon älskar ju sin
hjälte i alla fall.

För att verkligen slå oss i huvudet så har Costner  A Kutcher som
sin elev som spelar upp Costners roll i repris. Repris redan i
samma film. Måste vara något av ett rekord.


Det pussas. Traditionellt barslagsmål mellan livräddare och marin-
kåren. Mesen rycker upp sig och blir godkänd. Så tar Kutcher över
Costners hjältegloria och Costner faller i djupet och blir till en död legend
(om ändå det varit non-fiction).
Nere på knä och glad över att jag slapp använda den medhavda
hinken så kommer dråpslaget: Bryan Adams.
Kuchter får sin brud. Adams sjunger samma låt för hundrade gången.
man hör hur pormaskarna brister i genans över att sitta på en femtioåring
som låtsas vara sjutton.

Hinken fylldes.....till bredden.