2007-08-16
13:01:07
Cat Stevens och maoismen
Häromdagen var det ett program på SvT om Yussuf Islam.
Det blev en märklig upplevelse. Islam hette ju innan namn-
bytet Cat Stevens.
Mitt 70-tal var en tid när dörrar öppnades.
För vissa några få för andra alla på en gång.
Det var därför man kunde se 17-åringar som hän-
fördes av Maoismen och samtidigt lyssnade på
det privatas apostel Cat Stevens.
Nu många år senare skrattar jag åt att jag fort-
ranade får tårar i ögonen av "Father and son".
Då kom tårarna för att jag hade en usel rela-
tion med min far och sången berättade om att
andra relationer var möjliga, nu idag så tänker
jag på relationen med min egna söner.
Meningen:..It´s hard, but it´s harder to ignore it.
Har en annan innebörd idag.
För att inte tala om: Now there´s
a way and I know I have to go away.
I know I have to go.
Med stigande ålder kommer visshet om ändligheten.
Men meningen som etsade sig fast och som ständigt
återkommer är:
But you will still be here tomorrow, but your dreams may not.
(hela texten)
Cat Stevens var också med en helg uppe i de djupa
Värmlandskogarna då en gymnasieklass låg på mad-
rasser och blev till människor. Vi var 17år.
Vår tids fördömande av Mao var inte min tids.
Då såg vi ett hopp om något nytt , något helt
annat. Andra med mig såg den öppna reella
demokratin födas, men väggtidningar utan cen-
sur och dagliga diskussioner på varje arbetsplats
om politik och filosofi.
Den nya människan var på väg att se ljuset.
Naivt så det förslog.
Men vilken kraft det fanns i dessa tankar.
Vi hyllade ju inte Mao utan den bild som skapades
av hela fenomenet. Vi hade behov av något nytt så
hade det inte blivit Mao hade det blivit något annat.
Tankar som inte är fel utan borde kunna realiseras.
Det är som i fotbollen, för att bli bra måste man
våga misslyckas, vägen fram går genom upprep-
ningar för att fila bort det felaktiga.
Få kan ju älska det tomma konsumtionsamhället med
sin brist på empati och förnuft.
Det blev en märklig upplevelse. Islam hette ju innan namn-
bytet Cat Stevens.
Mitt 70-tal var en tid när dörrar öppnades.
För vissa några få för andra alla på en gång.
Det var därför man kunde se 17-åringar som hän-
fördes av Maoismen och samtidigt lyssnade på
det privatas apostel Cat Stevens.
Nu många år senare skrattar jag åt att jag fort-
ranade får tårar i ögonen av "Father and son".
Då kom tårarna för att jag hade en usel rela-
tion med min far och sången berättade om att
andra relationer var möjliga, nu idag så tänker
jag på relationen med min egna söner.
Meningen:..It´s hard, but it´s harder to ignore it.
Har en annan innebörd idag.
För att inte tala om: Now there´s
a way and I know I have to go away.
I know I have to go.
Med stigande ålder kommer visshet om ändligheten.
Men meningen som etsade sig fast och som ständigt
återkommer är:
But you will still be here tomorrow, but your dreams may not.
(hela texten)
Cat Stevens var också med en helg uppe i de djupa
Värmlandskogarna då en gymnasieklass låg på mad-
rasser och blev till människor. Vi var 17år.
Vår tids fördömande av Mao var inte min tids.
Då såg vi ett hopp om något nytt , något helt
annat. Andra med mig såg den öppna reella
demokratin födas, men väggtidningar utan cen-
sur och dagliga diskussioner på varje arbetsplats
om politik och filosofi.
Den nya människan var på väg att se ljuset.
Naivt så det förslog.
Men vilken kraft det fanns i dessa tankar.
Vi hyllade ju inte Mao utan den bild som skapades
av hela fenomenet. Vi hade behov av något nytt så
hade det inte blivit Mao hade det blivit något annat.
Tankar som inte är fel utan borde kunna realiseras.
Det är som i fotbollen, för att bli bra måste man
våga misslyckas, vägen fram går genom upprep-
ningar för att fila bort det felaktiga.
Få kan ju älska det tomma konsumtionsamhället med
sin brist på empati och förnuft.
Kommentera inlägget här:
