leifsjoqvist

En vecka med ryggont har allvarligt tubbat på
min självbild och självkänsla.
När jag knappt klarar att torka mig själv i röven
är det svårt att ha kvar bilden av mig själv som
stor och stark.

Denna vecka har det varit mycket tankar om döden.
Smärta och död.
Vi är mycket ensamma oavsett hur stora skaror
vi samlar runt oss. Ingen kan ta över din värk el-
ler smärta. Ingen kan ens förstå den. Hur definierar
man för en annan människa hur otroligt ont man
har?

Nej, man får härda ut i ensamhet.
Precis som man får gå i döden själv.
Ingen följer med.
Oavsett om någon är bredvid får du gå
själv.
Det är därför avgörande att lära sig ensamheten.


Igår gick jag promenad med hundarna.
Terje blev kollrig när en hund började att skälla
på honom och började dra. Han fick då lära sig
vad som händer när ett utdraget gummirep sträcks
och släpps. Resten av promenaden gick han fot.
Ett råd värdigt TV:s hundpsykologer.

Cyklade länge och jag kände knappt värken i ryggen.
Simmade på Valhalla och kände lycka. Värken borta.
Efter simningen cyklade jag över vägen mellan Liseberg
och St Sigfridsplan. I riktning mot bilisterna fanns en gul
blinkande lampa som sa:lämna företräde.

En BMW hade tydligt inte det uppsåtet. Han fick stopp på
bilen centimetern från mitt ben. Det var droppen som fick
min under en vecka samlade frustration att rinna över. Jag
släpte cykeln och började ryta hemskheter åt det lilla yuppie-
svinet bakom ratten. Han blev rädd och låste dörrrarna. Jag
gjorde då som The Thing i Fantastiska Fyran och höjde bägge
mina knutna nävar och slog ner dem i motorhuven. Det blev
lite buckligt.


Jag tog min cykel och trampade iväg.
Det kändes otroligt bra. En veckas frustration
hade fått sitt utlopp. Ett livs klasshat hade fått
en stunds lindring.

Jag satte på A matter of life and death och cyklade vidare
mot solnedgången.