leifsjoqvist

Maja Lundgren har skrivit en bok som pekar ut män hon
tycker illa om.
Det är en genre som är upparbetad.
Linda Skugge och Carina Rydberg har befunnit sig här
länge och gjort en god karriär på att skriva skit om vissa
män.

Alltså, å ena sidan har vi sådana som Maja Lundgren som
blivit sviken av en litterär prins vilken knullar med andra och
därför måste hon jämföra det manliga släktet ( finns det så-
dana i fjollträsk?)med världens kanske våldsammaste man-
liga miljö, den i Napoli.

Lundgren är så introvert att hon tycker att fjollet i Stockholm
är att jämföra med mördandet och terrorn som den napoli-
tanska maffian utsätter miljontals människor för.

Tramset får stöd av feminister som ser detta som någon slags kamp.
Det visar bara hur löjligt inskränkt den svenska författarkåren är.
McLuhans tes om mediet i sig självt är fullt överförbar på den
svenska litteraturen.


Å andra sidan har vi de dumdryga flärpchauvinisterna som hånar
kvinnor för att de inte skriver lika bra skit som de själva. Det hand-
lar om Ranelid(alltid denna Ranelid), G W Persson, Brunner och
några till.

Om nu den svenska författarkåren inte klarar av att hantera
knulleriet finns ett fullgott surrogat i runkandet ( vad kvinnor säger
vet jag inte men kanske sniparotering, snipaskruven, andemeningen
är i vilket fall att de borde onanera istället för att skriva skit).