leifsjoqvist

Göran Rosenberg skriver en kritisk krönika
över ateismen i gårdagens DN. Han menar
att ateismen också är en tro och därför inte
fördöma andra trosriktningar.

I viss mån kan jag dela Rosenbergs skepsis.
Richard  Dawkins som nu leder ett korståg mot
religion och som crusader är han gudomligt bra.
Dock skall man passa sig för Dawkins tanke
vad livet handlar om.

Dawkins är i många stycken en biologisk determinist.
Vi är överlevnadskärl för gener hävdar han i Den själviska
genen.
Dawkins är en av förgrundsfigurerna i tanken om att det
finns sociala gener, memer, som i princip styr allting.

En brutal tolkning av Dawkins gör att cirkeln sluts.
Jag mår lika illa av tanken att en snubbe bland molnen
styr mitt liv fran A till Ö som jag fasar över tanken att mina
gener och mitt DNA predestinerar min tillvaro.

Jag fattar beslut som påverkar mitt liv i olika riktningar.
Jag behöver inte någon jävla Gud eller gener för att ta
hand om ångesten över de beslut som är dåliga eller
ens usla.

I Rosenbergs krönika vill han jämställa förnuftstro med
religiös.
Det är alltså lika sannolikt att en humbugprinsessa i Norge
kan bota sjuka med änglar som att nikotinister inte får Parkin-
son.
Förnuftet utgår från de liv vi lever.
Religion utgår från att det skall finnas en annan tillvaro
för att vi skall stå ut med tillvaron här och nu.

Rosenberg skulle kanske lägga mer energi att bekämpa
den galna amerikanska kristna högern, eller den imperial-
istiska judiska praktiken i Israel eller de islamiska regimer
som dödar folk i Guds namn.

Faktum är: Ingen kan bevisa eller ens lägga fram sannolika
skäl till att Gud existerar.
Jag kan lägga fram mycket sannolika skäl till att min rum och
det förnimbara där verkligen existerar.