leifsjoqvist

Om man tränar för en idrott så borde ju själva idrotten
vara det som är det centrala. Så har det nog varit. Men
med en ökad professionalisering tiltar också metoder
som ökar möjligheten till det nuvarande centrala:att vinna.

Idrottsmän är av tradition rätt dumma i huvudet. Det är ofta
väldigt pinsamt att lyssna till "djupa" intervjuer med ledande
atleter. För några år sedan gjordes en jättesak över att Djur-
gårdens hockeyspelare läste böcker. Det var Sidney Sheldon
och annat som gällde. Förra året sa Christer Olsson stolt att
han läst Da Vinci koden.


Idag verkar det vara en fördel att ha Aspbergers syndrom om
man skall nå den absoluta toppen. Vem klarar annars av att
träna 2-3 gånger om dagen året om, åren om.

Här kommer då frågan om doping in.
Om man lämnar idioterna som hävdar att det är nyttigt, likt de
som anser att cannabis är nyttigt så tillhör dessa det dumreligiösa
släktet, så finns det en grupp som anser att man borde släppa
skiten fri för då slutar ovissheten.
Andra att man skall ha öppna klasser och drogfria. Hur vet man då
att alla som är med i drogfria är just det?

Med en fri doping så kommer ingen i styrkegrenar eller syreupptagings-
grenar som cykel och skidor att vara drogfria.
Innan OS i Salt Lake City läste jag hur Per Elofsson tränade. Det var i
mitt tycke omänskligt. 3 hårda pass om dagen och därimellan vila och
äta. En av jordens mest vältränade.
Så ställs han mot Muelegg en strålande solskensdag. 3 mil. Han vet
vad han kan. Det är massstart. Aldrig före eller efter händer det att någon
kommer solo och vinner. Det blir alltid spurt. Det är perfekta villkor så en
teknikåkare som Elofsson har fördel mot en slugger som Muelleg.
Elofsson känner snart att Muellegg drar upp ett vansinnestempo men
går med. Dock Muellegg bara ökar och Elofsson knäcks och bryter.
Inte bara i loppet utan för gott i skidspåret.


Detta är framtiden.
Titta på anaboldjuren i K1 eller det famösa Världens starkaste man.
Män runt 2 meter som väger emllan 150 och 200 kilo. Nä, idrotten
har börjat kuka ut ordentligt.
Det är inte idrott långre. Det är nöjesindustri.

De som en gång varnade för idrottens fascistiska sida har fått rätt.
De varnade för idoldyrkan och en idrott som uppmanade till passiv
vördnad istället för aktivitet.
Frågan om doping är en politisk fråga och skall lösas. Den skall inte
lämnas till korkade idrottsmän eller ännu värre rubriktörstande filosofer.



Mannen till höger väger 170 kilo!