leifsjoqvist

Den kommunala förvaltningen har slagit på stort
i år och tilldelat oss en passande julkapp.
Med tanke på att det jobb jag har handlar mer om
hjärna än ben så känns verkligen en stegräknare
som den ultima julklappen.


Det känns som om ledarskapet inom omsorgerna
tänker:
-Vi kan inte mäta deras arbete,
  men vi kan i vilket fall se till att de är i rörelse.

Denna markering måste vara till stor lycka för alla
kompetensbefriade medlemmar i vård- och omsorgs-
kohorterna vilka inget begriper om empati och verk-
lig internalism i probelematik. De som skriker av glädje
när de får svinga dammvippan, dammsugaren, skurhink-
en, symaskinen och ständigt gnälla över alla som skitar
ner fysiskt och psykiskt på "deras" arbetsplats.

Glädjs över stegräknaren!
Nu kan vi äntligen mäta vem som jobbar.

Stegräknaren följer en stolt tradiiton på min arbetsplats.
Stegräknaren har tagit en tätplats men här finns konkurrens.
Helt överlägsen är marsipangrisen som vi fick för tio år
sedan. Den var formad som en spargris med en choklad-
peng som skulle symbolisera våran ambiton att spara.
Året innan fick vi ett rött papper där det stod att julklappspengar
kunde användas till nyttigare saker ( ej specificerat).
Några innan där fick vi en tygpåse med en handdduk i.

Det är skillnad på folk och folk.