leifsjoqvist

Jag har arbetat inom omsorgen i 18 år.
Ännu vet jag inte vad jag skall kalla mig, eller
vad mitt yrke egentligen är.

Jag har begärt en arbetsbeskrivning i lika
lång tid som jag arbetat och aldrig har någon
presenterat en dylik.

En grupp på mitt arbete har utarbetat en policy.
När denna presenterades för arbetsledningen
hände....absolut ingenting.


Det finns naturligtvis en mening i detta. Om det
yrke jar utför hade, låt oss säga, titeln habiliterings-
pedagog så skulle yrket definieras och genast skulle
också lönerna bli andra då man skulle vara tvungna
att rekrytera utbildade människor.

Under slutet av 90-talet gjordes ett försök mellan
Torslanda och Vänersborgs högskola då man plock
ade fram en utbildning på 40p som hette just
habiliteringspedagogik. Vi var närmare 20 som gick
den. Det var utmärkt. Kompetensen i stadsdelen ökade
markant. Men tyvärr hade stadsdelen förbisett en liten
detalj. Utbildningen måste ske på alla nivåer. Chefskapet
inom omsorgerna är också traditionellt. Man får det för
lång och trogen tjänst eller så får man chefer som inte
får jobb någon annanstans.


Det syns på rekryteringen.
Hit kommer unga tjejer som har samma kompetens som
flickan som kom till bondgården och fick syn på en ko och sa:
"Titta hästen har fyra snoppar".

I somras hade vi en ung dam som kom in som vikarie. Hon var
högskolestuderande så det fanns ett hopp om att hon i vilket
fall skulle kunna addera 2+2.
Det hoppet dog när jag stod och gjorde mat.

Hon frågade vad det var jag skar i.
Det var en purjolök.
Jag tänkte svara: en organisk dildo, men avstod.