leifsjoqvist

När jag började att läsa romaner var det ett
utbildningsprojekt. Skolan var kass. Böcker
var roliga.
Böckerna byggde upp en identitet jag inte haft.

En månad med 15 volymer Moberg.
En månad med 20 volymer Ivar Lo.
Jag läste så ögonen blödde.

Det var bränsle.
Ju mer jag läste, ju mer ville jag delta i världen.
vara en del i förändringen.

Så kom 80-talet och något hände.
Moberg var sedan länge död. Ivar Lo dog.
Den svenska arbetarlitteraturen försvann.
Underklassen blev menlös och dum igen.

När jag läste om engagerade öden handlade det om
människor som levde väl men som genom en rad
olyckliga omständigheter plus att de var politiskt
radikala förlorade allt fick börja jobba bland under-
klassen, förlorade sin förmögenhet och hamnade
i förorter som Backa.


På teatern blev underklassen åter objektifierad. Den
hamnade i förortsparken med en brännvinspott och
en dröm som "att vara en dildo i en frigid kvinnas
byrålåda"..........

De intellektuella har flytt in på instutionerna igen och
blivit självvegetativa.
Det behövs nya romaner som uttrycker ett hopp om
att bättre liv och inte bara att det är hippt med det vi
nu lever.

Ge mig en god kollektivroman!