leifsjoqvist

Jag åker väldigt sällan buss.
Jag transporterar mig nästan alltid med
cykel eller gång.
Jag tycker att allmänna kommunikationer
borde byggas ut så att privatbilismen kun-
de skrotas men jag föredrar att kommunicera
själv.

I förrgår var jag dock så illa tvungen.
Jag hade tappat cykelnyckeln på fotbolls-
träningen. Det var i sig frustrerande.
Jag visste att nyckeln fanns ute på den stora
grusplanen, men inte var.

Jag fick åka buss.

När jag väl satt mig i mitten av bussen höra jag två
tjejröster som verkligen inte vill annat än att höras.
De pratar om att supa och att  fixa någon "madde".
Jag vet vilka de små raringarna är.
De tillhör den årskulle som gud glömde: födda -91.
En grupp framför allt tjejer som är gränslösa och
organiserar sig utifrån gängromantiska visioner.
De har 4-5 stora och feta tjejer som helt osannolika
torpeder och i mötet med omvärlden har de som alltid
"bröder och släkt".

I vilket fall hör jag hur en av flickorna harklar sig och
spottar. Jag tänker att någon skall korrigera de små
damerna. Icke.
Funderar.
Hur ser det ut om jag reser mig från mitten av bussen
och vandrar ner till två tjejer i 15-årsåldern och ber dem
sluta spotta.
Det kommer att se det som en kamp.
Säkert kommer de att spotta igen.

Jag kommer att bli förbannad.

Vad gör jag om de driver det till spets?
Jag kan inte gärna slänga av 15-åriga tjejer.

Det blir för många frågor.
För få svar.
Sjunker ner i stolen och låtsas att jag inte finns.