leifsjoqvist

Jag har lite svårt med hur jag skall förhålla mig till
det "utbredda" våldet i min stadsdel.
Det finns olika verkligheter och jag har svårt att
avgöra vilken som är mest korrekt.

Vi har de hysteriska medelklassarna som sitter i sina
villor i sina skyddade områden och kryddar sina liv med
vilda historier från hyreslägenheterna.
Vi har alla tjänstemän från skola, över polis till diverse
sociala projektarbeten som alla tjänar på att buset över-
drivs. Då får man resurser och kan anställa fler årsarbetare,
eller kanske åka på kurs och leka rollspel.
Vi har ett antal projekt med unga ledare som gärna överdriver
den verklighet de lever i för att på så sätt öka sin status- " ohhh,
kolla mig som jobbar i värsta gettomaffiaslummen..."


Å andra sidan finns det en oroshärd i Backa. Det finns stölder
och det finns vandalism. Det som skiljer från min uppväxt och det som
inte jag känner igen från min uppväxt är organiseringen.
Då var samhället kontrollerat och välorganiserat, vilket innebar att
de svarta fåren sprang för sig själva.
I dagens samhälle är det bara över- och medelklass som organiserar
sina klassfränder, underklassen lämnas åt sin "frihet".
Gårdagens organisationer har släppt sitt grepp, folkrörselserna lider
sortdöden, de svart fåren går samman.

Det är allvarligt.

Men svaret är inte mer polis eller repression.

Problemet är att den enda lösningen är en renässans för folkrör-
elserna och den politiska vänstern, endast dessa kan organisera
underklassen bort från kriminalitet.
Endast de ungdomar som kan se ett ljus, ett hopp, överger sina
bröder i flocken av svarta får.

Det känns dock som det alternativet är långt borta.
Närmare känns en splittring i underklassen där den "vita" delen
solidariserar sig med makten och skyller kriminaliteten på etnicitet.
Det kan gå fort. Massan är lättledd.

Såg "Shooting dogs" igår.
Om Rwanda 1994.
Hur tusen och åter tusen hutus gick man ur huse och slaktade
tutsier. En miljon mördades under några månader. I huvudsak
klubbades de ihjäl, oftast med machete.

Ledande hutus matade in ett budskap genom medierna om att
tutsierna var djävulens redskap, att det var kackerlackor, och bud-
skapet vann gehör.
Massmordet i Rwanda var ett av få där makten fått folket att gå man
hur huse för att massmörda sina grannar.

Kan det hända där så kan det hända här.

Inte så att vi slår ihjäl invandrare med machetes, men redan
finns en "vit" rädsla för invandraren. En rädsla som lätt kan
användas i politiska syften.
Idag berättade en man med en svart adoptivson att han pratat
med en svart kvinna som tyckte att de med svarta barn skulle
hålla samman med de vita- i Backa.

Rädslan finns lite varstans.