leifsjoqvist

I mitten på 80-talet läste jag Kejsaren av Ryszard Kapuscinski .
Det var en lätt märklig upplevelse då jag var en mycket stark anhängare
av den Eritreanska frihetstanken och deras kamp för frihet mot
den etiopiska överhögheten.
Dessutom var det så att Seilasse var störtad och Mengistu styrde i
något som var en sovjetisk semimonarki med socialistiska tecken.

Skillnaden var när allt kom omkring inte så stor.
Makt har en korrumperande effekt och suddar skoningslöst ut
alla differenser mellan tanke och handling.


Detta blev också tydligt när man läste om ett minst sagt lika komplext
skede i historien. Shahen av Iran som ville vara västerlänning och
skapade ett kapitalistiskt kejsardöme där allt från vänster till extrema
islamister förföljdes och torterades.
Kapuscinski närmade sig ämnet genom att skriva boken Shahernas
Shah.
När Khomeini tog över var det många som inte visste vilket ben
man skule stå på:
-visst var det bra att störta en kejsare.....
-men kan man stödja en islamisk fundamentalist......................
-är alltid min fiendes fiende min vän...................................

En dag till att leva handlar om Angola. Kapuscinski skriver om byn
som kommer att dö i ett meninglöst inferno. Kampen mellan MPLA,
FNLA och Unita gjorde kampen mot kolonialismen till något annat
än till den ideolgiska happening vi trodde det skulle bli.
Fler männiksor dog till följd av "befrielsen" och dess efterspel än
under den portugisiska kolonilatiden. Ingen kommer undan skuldsleven.

I Imperiet letar Kapuscinski efter förklaringar till det Sovjetiska fallet.
Han reser 6000 mil och möter massor med människor ur alla folklager.
Då han själv var vitryss är han en del av historien.

Fotbollskriget  är en samling artiklar och essäer från hans resande
liv. Det är framför allt den som bär bokens namn man minns. En fant-
astisk historia om matchen mellan Honduras och El Salvador som slu-
tade i ett verkligt krig med blod och krut.
Kapuscinski raljerar inte. Han berättar. Man förstår snart varför och inser
att kriget var oundvikligt, men att det kanske fördröjts om det inte varit för
fotbollen. I en liten utvikning berättar han om hur vänstern grät när Brasil-
iens fantastiska lag från 1970 vann VM. Folket grät av lycka av den under-
bara fotbollen och köpte ytterligare 5 år med militärdiktatur.


Ebenholts är en samling av hans artiklar från Afrika. Han reste och levde
mest på denna kontinent.

Kapuscinski var med författare än journalist. Hans språk var skönlitterärt.
Det var långt borta från de fräna scoopartelleriet. Det var eftertänksamt.
Personligen tycker jag Angolaboken är hans främsta. Det är en av få gång-
er som förtvivlan om krigens djävlighet skurit in i mig och det utan uppfläkta
lik utan med att skildra människor som givit upp, som inte orkade längre.
Trots skildringar av denna uppgivenhet fick åtminstone jag en känsla av att
man måste agera- man måste hjälpa. Det var också en av de första gångerna
som pragmatismen kom till mig.
Det hjälper inte hur ideologisk skolad man är, det hjälper inte hur rätt man har
enligt parti och linje om inte folket har det bra. Kriget i Angola drog undan ena
sidan av mina skygglappar.