2007-01-10
15:06:28
Gamla frågor söker nya svar
1875 samlades den dåvarande socialdemokratin för kongress.
Det blev till Gothaprogrammet.
Man skulle diskutera strategier för att störta den gamla ordningen
i havet.
En av de stora frågorna var den om kvinnorna.
Man kom till ett beslut som sa att kvinnan kunde få
arbeta utanför hemmet ,om det inte störde hennes
roll i familjen eller ledde till sedeslöshet.
Inte mycket har förändrats sedan dess.
Den revolutionära vänstern fastslog genom Engels att
kvinnan led av ett dubbelt förtryck men att det skulle lösa
sig när revolutionen var genomförd och klasssamhället
upplöst.
Där har det legat alltsedandess.
Vänstern levde också med att revolutionen skulle genomföras
av partiet vilket var arbetarklassens avantgarde. Problemet med
det är att partiets ledning sällan eller aldrig ,oavsett var i världen
det har varit, har tillhört den klass den säger sig velat befria.
Vilket alltså lett till förtryck.
När folket efter befrielsen inte insett att även i frihetens rike
måste man arbeta så har partiets ledande kader blivit sura
och slagit tillbaka mot "klassfienden".
Genom årtusenden har överhetens barn liksom alla barn revolterat
mot sina föräldrar och den äldre generation. Under 1900-talet samman-
föll detta allmänna generationsuppror med det specifika socialistiska.
Vilket ledde till förtryck.
Underklassens befrielse måste var dess eget verk.
Frågan om kvinnorna är egentligen inte svårare är frågan
om slaveriet var en gång i tiden. Man kunde ju tänkt sig att
vänstern inför amerikanska inbördeskriget hade ställt på-
ståendet att det var bättre om den vita arbetarklassen befriade
USA från kapitalismen först och sedan befriade de svarta sla-
varna. Risken var ju uppenbar annars att vissa svarta skulle
bli karriärister och därmed cementera det orättfärdiga kapitalis-
tiska systemet.
( En intressant fråga som Triers film Mandeville väcker är vad man
gör med de slavar som inte vill lämna den trygga kända struktturen
som det lilla slavsamhället utgjorde. Massor av kvinnor försvarar ju
den patriarkala strukturen och finner trygghet att fullgöra sin pre-
destinerade roll.)
Kvinnors frigörelse kan inte vänta. Kvinnans frigörelse är ett steg på
vägen mot verklig befrielse.
För att väcka den slumrande stora underklassen målade gårdagens
revolutionärer upp en fresk som visade upp ett paradis. Vi fick också
en teori som sa att när konflikterna var överstökade skulle de kommunistiska
samhället råda och där alla levde lyckliga i alla sina dar.
Detta innebar två stora problem:
1.Efter alla revolutioner väntar umbäranden vilket var långt ifrån den
paradisbild som aktiverade massorna. Konsekvensen blev att upproren
fortsatte och så gott som alla "röda" uppror har i sin maktfas inneburit
repression och svag utveckling.
2. Likt den religiösa förebilden har paradiset varit svårt att konkretisera.
Det befriade samhället har därför aldrig kunnat konkretiserats med dis-
kussioner och studier. Det har blivit ett hål för folks fria fantasier. Detta
har inneburit att vänster aldrig kunnat varit positiva och arbetat för något,
de har varit dömda att vara negativa och arbeta mot. Vara mot fungerar i
opposition men det förvandlas till förtryck när man är vid makten.
Befrielse skall ju vara mer demokrati, bättre miljö, bättre arbeten och
lyckligare människor- vad är det annars för mening?
Vi behöver mer ideologiska diskussioner.
Vi behöver fler pamfletter om vad vi skall göra
och hur det borde vara.
(Miljöfrågan är tydlig. Nu har stenen börjat att rulla. Domedagen kommer
närmare och där vi behöver alternativa produktionsformer och en annan
samhällelig organisering får vi iställlet förlamande prognoser om att vi
kommer att dö- de radikala tävlar om att tala om hur vi snaskigast kommer
att dö.)
Det blev till Gothaprogrammet.
Man skulle diskutera strategier för att störta den gamla ordningen
i havet.
En av de stora frågorna var den om kvinnorna.
Man kom till ett beslut som sa att kvinnan kunde få
arbeta utanför hemmet ,om det inte störde hennes
roll i familjen eller ledde till sedeslöshet.
Inte mycket har förändrats sedan dess.
Den revolutionära vänstern fastslog genom Engels att
kvinnan led av ett dubbelt förtryck men att det skulle lösa
sig när revolutionen var genomförd och klasssamhället
upplöst.
Där har det legat alltsedandess.
Vänstern levde också med att revolutionen skulle genomföras
av partiet vilket var arbetarklassens avantgarde. Problemet med
det är att partiets ledning sällan eller aldrig ,oavsett var i världen
det har varit, har tillhört den klass den säger sig velat befria.
Vilket alltså lett till förtryck.
När folket efter befrielsen inte insett att även i frihetens rike
måste man arbeta så har partiets ledande kader blivit sura
och slagit tillbaka mot "klassfienden".
Genom årtusenden har överhetens barn liksom alla barn revolterat
mot sina föräldrar och den äldre generation. Under 1900-talet samman-
föll detta allmänna generationsuppror med det specifika socialistiska.
Vilket ledde till förtryck.
Underklassens befrielse måste var dess eget verk.
Frågan om kvinnorna är egentligen inte svårare är frågan
om slaveriet var en gång i tiden. Man kunde ju tänkt sig att
vänstern inför amerikanska inbördeskriget hade ställt på-
ståendet att det var bättre om den vita arbetarklassen befriade
USA från kapitalismen först och sedan befriade de svarta sla-
varna. Risken var ju uppenbar annars att vissa svarta skulle
bli karriärister och därmed cementera det orättfärdiga kapitalis-
tiska systemet.
( En intressant fråga som Triers film Mandeville väcker är vad man
gör med de slavar som inte vill lämna den trygga kända struktturen
som det lilla slavsamhället utgjorde. Massor av kvinnor försvarar ju
den patriarkala strukturen och finner trygghet att fullgöra sin pre-
destinerade roll.)
Kvinnors frigörelse kan inte vänta. Kvinnans frigörelse är ett steg på
vägen mot verklig befrielse.
För att väcka den slumrande stora underklassen målade gårdagens
revolutionärer upp en fresk som visade upp ett paradis. Vi fick också
en teori som sa att när konflikterna var överstökade skulle de kommunistiska
samhället råda och där alla levde lyckliga i alla sina dar.
Detta innebar två stora problem:
1.Efter alla revolutioner väntar umbäranden vilket var långt ifrån den
paradisbild som aktiverade massorna. Konsekvensen blev att upproren
fortsatte och så gott som alla "röda" uppror har i sin maktfas inneburit
repression och svag utveckling.
2. Likt den religiösa förebilden har paradiset varit svårt att konkretisera.
Det befriade samhället har därför aldrig kunnat konkretiserats med dis-
kussioner och studier. Det har blivit ett hål för folks fria fantasier. Detta
har inneburit att vänster aldrig kunnat varit positiva och arbetat för något,
de har varit dömda att vara negativa och arbeta mot. Vara mot fungerar i
opposition men det förvandlas till förtryck när man är vid makten.
Befrielse skall ju vara mer demokrati, bättre miljö, bättre arbeten och
lyckligare människor- vad är det annars för mening?
Vi behöver mer ideologiska diskussioner.
Vi behöver fler pamfletter om vad vi skall göra
och hur det borde vara.
(Miljöfrågan är tydlig. Nu har stenen börjat att rulla. Domedagen kommer
närmare och där vi behöver alternativa produktionsformer och en annan
samhällelig organisering får vi iställlet förlamande prognoser om att vi
kommer att dö- de radikala tävlar om att tala om hur vi snaskigast kommer
att dö.)
Kommentera inlägget här:
